Göteborgsposten – 3 april 1867, sida 2

— Ja, sir, det har jag. Jag blyges ej för att erkänna att han är slägt till mig, svarade hon. — Det bästa som kunde hända Shad vore att han blefve satt in i en förbättringsanstalt sade mr Dane, och det som dernäst skulle vara bäst vore att skicka honom till en handtverksskola. Jag lofvade gossen att jag skulle göra någonting för honom och det skall jag göra. Han måste ryckas undan detta vagabondlif, — Stor tack för era afsigter, sir, men jag kan ej ha nöjet antaga dem, yttrade Tiffle som råkat i raseri vid ordet förbättringsanstalt. Shad är ej mera vagabond än annat folk och jag har adopterat honom till min nevö och arfvucke Han var nära att utbrista i skratt vid denna förklaring, hvarefter han vände sig mot folkhopen och tackade för den hyllning som bevisades honom och hans unga hustru. Det var en scen som var värd att måla. Det ståtliga gamla slottet med dess fladdrande flagga; hopen af ödmjuka underhafvande som stodo samlade der för att visa sin hyllning och tillgifvenhet, och den vackre unge lorden mottagande denna hyllning med blottadt hufvud och det ädla, öppna ansigtet belyst af den nedgående solens strålar. Det var ett vackert ansigte med dess vänliga, allvarliga, tankfulla ögon, dess uttryck af intelligens i förening med godhet. Då dessa menniskor betraktade det, kände de att de framdeles skulle ega en vän i sin herre (Forts.)