Göteborgsposten – 3 april 1867, sida 1

att hittills bisträcka sin son och svärdotter med hvad de bchöft för sitt uppehälle, och jag tänkte det vara hög tid att jag tog min andel i kostnaderna. Om någonsin en rodnad af blygsel färgat en mans ansigte färgades i detta ögonblick George Lesters deraf. Huru hade han bisträckt dem? Låtit dem hungra, nära nog låtit Edith dö af svält och Wilfred rusa ohejdadt mot sin undergång! Hvar och en i rummet kände sig obehagligt stämd och lady Adelaide blickade på Edith med ett bedjande uttryck i sitt ansigte, ett uttryck som tycktes säga: Åaf förbarmande, blottställ mig ej. Så förstod Edith detsamma, och ott ljuft, älskligt, lugnando smälcendo besvarade denna blick. Men Gicilia Dane vände uppmärksamheten ifrån detta ämne. Hon hade skakat på sina lockar och kastat forskande blickar på öfverste Bordillien i det hon frågat sig sjelf om han vore för gammal och medtagen eller om hon kunde öfverse med dessa brister och taga honom till man. — Minns ni ej mig — har ni ej ett ord för mig? sade hon i det hon plötsligt närmade sig honom. — Ne-ej, svarade öfverste Bordillion något brydd. Såvida ni ej är — miss Iarkaby. Cecilia Dane uppgaf ett rop af rörtrytelse. Miss Harkaby hade varit en lady om tretiosem års ålder när löjtnant Bordillion reste till Indien; hon var fullt sextio nu. Öfversten hade ej beräknat den tid som förflutit. — Oh, huru grymt af er! Och ni som var så vänlig och artig såsom Henry Bordillion. Jag minnes er väl