Göteborgsposten – 3 april 1867, sida 1

då smålcendet på hans ansigte anslog en sträng i hennes minne. Hon kände att det var hennes far och kunde ej beherrska sin sinnesrörelse utan brast i gråt. Jag är Edith. — Och ni? frågade öfverste Bordillion Maria sedan han några ögonblick egnat sig åt sin dotter. — Jag är Maria Lester. — Nej, det är ni icke, sade brudgummen; ni är Maria Dane. Det uppstod ett skratt på den stackars Marias bekostnad. Örverste Bordillion tycktes ej förstå. — Är ni Wilfred? frågade han den siste talaren. — Nej, sir. Jag är Geoffrey Dane, lord Danes son. — Jag ser; ni har en Danes ansigte och gestalt, anmärkte öfversten. Men jag visste ej att det fanns en son. Men hvad är orsaken till denna festliga samling? Er klädning ser ut som en bröllopsklädning, min vän, yttrade han i det han vidrörde Marias slöja och krans. Man skyndade att upplysa honom orsaken till samlingen. — Då kan jag förstå hvad de sade mig på stationen nyss — att jag skulle komma för sent anmärkte öfverste Bordillion. Det skulle jag verkligen ha gjort, om jag kommit för att gifva bort bruden. Han satte sig ner vid bordet ibland dem. Han var af en ytterst öppenhjertig natur och talte utan ceremonier om sina egna angelägenheter inför hvar och en. — Jag har lemnat tjensten, sade han, och kommit