Göteborgsposten – 2 april 1867, sida 3

VER 191 OKI OMR OS 191 dm TEIITACKIIGI, äårlv ett land räknats tillhöra Tyskland, för att dess befolkning måste vara tysk. Detta är en underlig uttolkning af den moderna tidens ideer, som vill att hvarje folk skall ega sjeltbestämningsrätt, d. ä. frihet att sjelft bestämma ötver sitt öde. De liberala tyskarne måste vara förblindade, om de motsätta sig detta. Uti den interpellation, som de nationaltliberala tänka inlemna i parlamentet rörande denna angelägenhet, framhålles, att alla partier äro eniga om, att på det kraftigaste understödja regeringen, för att hindra det gamla tyska landets lösryckande från moderlandet. Det är troligt, att Bismarck, hvilka hans förut afgilna lten än må vara, icke skall motträda denna mening, ty gör han det, skall emot hoaom uppresas en storm, hvilken kan ej allenast bryta ned hans prestige, utan ätven omintetgöra Preussens hitulls lyckliga törsök att samla hela Tyskland under sig. Bismarcks organ, Nordd. allg. 2eit., för ett språk, som antyder, att preussiska regeringen åtminstone skenbarligen tänker föra högt språk, fastän detta fiifigt nog är riktadt mot Holland och icke mot Frankrike. Bladet beskyllar neml. holländska regeringen och pressen för att halva i förening med Preussens tiender i Frankrike satt i gång en antipreussisk agitation. Den berlinska ministeriela organen fäster i detta hänseende uppmärksamheten derpå, att redan före krigeis utbrott i tjor utkom en flygskrift La guerre et le Luxombourg, hvilken var full af de hättigaste angrepp mot Preussen; kort efter krigets slut utkom en annan skrift under titel af ppet bref från det nederländska folket till konungen, hvari fört. tillråder konung Wilhelm III att afhända Luxemburg, för att med desto större lugn kunna verka för Hollands väl, som gerna skulle ersätta honom de 200,000 gylden i appanagepenningar, som från Luxemburg utredas till den holländske konungens civillista. Planen till Luxemburgs försäljning är således, enl. Nordd. allg. Zeitung?, icke af transkt, utan holländskt ursprung. Hvad som mest väcker det preussiska bladets vrede, är den holländska pressens påstående att grefve Bismarck hyst hemliga planer om Tysklands utvidgning till Zuydersjön, och att han först genom Frankrikes och Englands inblandning törmåtts uppgifva denna föresats. Det är ej underligt, att bladet känner sig härötver harmset, ty att detta legat i de nu öfvermodiga tyskarnes planer, är ovedersägligt. Dessa anse ju holländarne för tyskar och således ätven deras land för tyskt, hvarför det ock skall indragas, vid lägligt ögonolick, i det stora tyska fäderneslandet. För att freda sig härför, har konungen af Holland, understödd af sitt folks onhälliga mening, sodan representationen vid ett hemligt sammanträde i Haag blitvit hörd, närmat sig Frankrike, som öfvertager Luxemburg mot en försvarsallians med Holland. Att konungen af Holland haft rätt i dessa sina farhågor för Tysklands planer, synes mer än tydligt af följande uttalande i berlinerbladet Nationalzeitung. För evinnerlig tid skall man minnas denna troloshet från huset Oraniens sida, hvilket således bryter med alla sina traditioner (konungen af Holland tillhör den nassauiska yngre linien). Med sorgligt lättsinne sönderbryter och upplöser det holländska nofvet sjelft det neutrala bälte, som i nordvest skiljer Frankrike från Tyskland och hvars upprätthållande borde vara huset Oraniens första (!!) pligt. Emellertid är det nu visst, att saken är mellan Frankrike och Holland afgjord och att Frankrike söker på diplomatisk väg förmå Preussen draga sina trupper bort från fästningen Luxemburg. Det har antydts, att Frankrike skulle lotvat slopa fästningen; men detta är otroligt, och de franska tidningarne tillbakavisa på det bestämdaste denna tanke. Att underhandlingarne ännu sväfva, är säkert; men vi skola snart lära känna den verkliga ställningen. I går skulle de nationalt-liberala framkomma med sin interpellation inom förbundsparlamentet; det är möjligt, att Bismarck redan lemnat upplysningar. Att Preussen känner situationens faror, anges at den bismarckska tidningens uppmaningar till försigtighet. Hon säger neml.: Det är tydligt, att den säkerhet, hvarmed Preussen kan räkna på en varaktig röstmajoritet i parlamentet, skall utöfva en återverkande kraft på de beslut, med hvilka det framträder i den europeiska politiken. Lika klart är, att den preussiska politiken miste gå försigtigt tillväga och söka undvika faror, om resultatet af förhandlingarne inom riksdagen visar sig vara osäkert. Vinken är tydlig, och de nationalt-liberala ha skyndat att nappa på kroken. Det är klart, att Bismarck ingenting högre kan önska, än att, en annan Mefistoteles, draga det tyska folket som Faust inom sin trollring, för att förvilda dess begrepp om rätt och sanning. Skulle luxemburgska befolkningen sjelf uttala sig genom en omröstning för eu anslutuing till Frankrike, och Bismarck likväl lyckades förmå de goda tyskarne att understödja honom, ginge det äfven till ett krig. för att