Göteborgsposten – 2 april 1867, sida 1

Ä — — — tog sig onekligt rätt roligt ut att höra den praktiske grosshandlaren från Gefle hålla en! liten föreläsning för den teoreticerande rektorn i logik. ; En annan ganska rolig episod var, att då grefve Henning Hamilton ena dagen ganska strängt uttalade sig i anledning af de begärda anslagen till inloppsbefästningarne vid Karlskrona och klandrade administrationen öfver nämnda arbeten, till hvilken grefven sade sig alls icke kunna hysa förtroende (hvilket klander antogs vara riktadt mot general Klen, som är illa anskrifven), så rättade grefven sitt yttrande i ett följande sammanträde, förklarande, att han alldeles icke åsyftat nämnde general, hvars förtjenster han af egen erfarenhet erkände, utan den högsta myndigheten inom denna förvaltningsgren. Dermed slog han grefve v. Platen på pannan. Lyckligtvis är den sistnämnde väl anskrifven äfven hos pressen, hvilket gör att han står sig. I andra kammaren förekom i Fredags, då sjette hufvudtiteln företogs, en af de s. d. hedervärdas favoritfrågor, kronofogdetjensternas indragning och göromålens öfverflyttning på länsmännen. Förslaget behandlades af dem mycket djupsinnigt. Reformens nytta deducerades af en hedervärd på det sätt, att länsmännen behöfde endast 300 rdrs lön af staten, ty konsten var blott att de för resten visste att sköta sig rätt, så blefvo de ändå rika karlar. Detta argumentet slog dock ej an, men väl ett annat, neml. att de n. v. kronofogdarnes lön af staten uppgick, å 2,500 rdr, till 287,000 rdr, hvaremot om n. v. länsmän gjordes till kronofogdar med 1,500 rdrs lön hvardera, så åtgick dertill 404,000 rdr — och detta argument tog skruf. Endast 29 röster höjde sig, mer och mindre högljudt, för den ofta påyrkade retormen. Jöns Pährsson yttrade — han öfverraskar ofta med yttranden, som ingen gör efter — såsom en allmän sats, att den landsdel är bäst lottad, som har minsta antalet tjenstemän. Yttrandet afsåg törslaget om några nya kronosogdetjensters inrättande i Norrland. Det var dock ej fullt så radikalt som numera aflidne Petter Jönssons i Träslanda påstående, att både kronooch skogsbetjäninga bör afskaffas, för de å bara te förtret och möet hinder. Den förste aktade representanten ville icke bifalla mer än 50,000 rdr af det hittills beviljade anslaget till kungliga teatern. Han är ingen vän af Thalia och Terpsichore, har ingen bekantskap med nämnde damer, men besöker de svenska sånggudinnornas tempel, då fri entrå erhålles. Jöns blef ensam om sin mening. Frih. Liljencrantz, som onekligen af andra kammarens alla ledamöter är den som satt sig mest in i de diplomatiska angelägenheterna, och för den skull har tillegnat sig dervarande benämningar, kallade de 6,133 rdr som användts för inköp af möbler till landshöfdingeresidenset i Östersund ekiperingspengar, och yrkade att det på sjette hufvudtiteln uppförda anslaget 15,000 rdr till extra utgitter skulle nedsättas till 9,000 rår. Men då det upplystes att de ofvannämnda möblerna linköpts för statens räkning, mot underhållsskyldighet af landshöfdingen, så fick friherren endast 38 röster med sig för nedsättningsförslaget. Det är bekant att landshöfdingelönen i Jemtland, likasom i flera at de nordligaste länen, är otillräcklig, och att för erhållande af landshöfdingar deruppe måste antingen lönerna höjas eller åtminstone möbler af staten anskaffas-. Det särskilda utskottet för försvarsväsendet blir allt mera enigt om hufvudgrunderna, och den ende som torde afgifva en särskild reservation anses blifva br Hedlund. Välfärdsutskottets göromål äro vida kinkigare att bringa ull ett önskadt resultat. Förslaget hrad som skall göras torde fruktansvärdt fastna på Monte Fiasco. — —