Göteborgsposten – 1 april 1867, sida 2

drunknade mannen för min herre. Han började ansätta mig med en massa frågor aftonen efter sedan han blifvit räddad, och dervid erfor han, sir, att det var ni och ej hans bror som herrskade på slottet Straxt ryckte han af sig ögonskärmen, satte sig upp i bädden och frågade om jag kände honom. Ni kan tänka er min öfverraskning. Det blet derefter en öfverläggning mellan oss om saken skulle omtalas för Sophie eller ej; mylord var rädd att hon skulle sprida ut hemligheten, men jag ansåg att det kunde ej hjelpas, ty hon skulle säkert känna igen honom. Att hon lyckades att binda sin tunga och bevara hemligheten kunde man knappt tro henne om, men hon gjorde det likväl. Mylord hotade henne också med en hel mängd straff om hon yppade saken. — Ravensbird, sade Herbert Dane uppvaknande ur ett drömmeri hvari han försjunkit, var ni vittne till striden på kli pan dender qvällen? — ty jag antager att lord Dane för er omtalat sanna förhållandet rörande den. — Det har han gjort, sir; men ej för att jag skulle upprepa den igen, svarade mannen vördnadsfullt. Jag var ej vittne till striden; jag var ej på klipphöjderna den qvällen. — Och likväl ville ni ej yppa hvar ni varit då ni var fråavarande från Sailors Rest. Det var min envishet, sir; något annat skäl hade jag ej. Jag höll då på med mitt frieri. Sophie hade lofvat att komma ut och möta mig och vi promenerade omkring bakom slottet. (Forts.)