Göteborgsposten – 26 mars 1867, sida 1

ni utöfvade mot mig tillsammans med Adelaide. Jag förlåter er derför, liksom jag förlåtit henne. — Hon var hvarken värd er eller mig, Harry; jag har lefvat för att ertara det. Hon gäckade mig efteråt, liksom hon gäckat er. Många tusen gånger har jag i mina qval och samvetsförebråelser önskat att jag låtit er vinna henne. Det hade varit väl för oss alla. — Visste ni eller misstänkte att jag ännu var vid lif? frågade lord Dane. — Aldrig. Huru skulle det varit möjligt? — Mottog ni ej något bref från mig? Jag afsände ett till lord Dane då mina föräldrar voro döda, naturligtvis i den tron att lord Dane ej var ni utan min bror Geoffrey. Det sknlle ha uppenbarat min tillvaro. — Jag mottog det aldrig, eller hörde någonsin af det. Intet sådant bref anlände till slottet så vidt jag vet. Då jag rest utomlands uppstod först någon oregelbundenhet i befordrandet af mina bref och jag visste att några kommit. bort; jag blef ond på Cecilia för detta, men hon sköt skulden på mrs Knox. Harry, hade någon underrättelse kommit till mig om att ni lefde, skulle jag ansett detta som en himlens tröst. Orden buro sin egna prägel af sanning, och lord Dane kunde ej tvifla längre. — Men ni spelte mig ett fult spratt, Herbert, med det der skrinet, återtog han. Hvad föranledde er atttaga det och dölja det? — Jag kan ej säga er det, var det hastiga svaret; jag förstår mig ej sjelf. När jag såg skrinet på stranden