Göteborgsposten – 26 mars 1867, sida 1

— Och denne, fortfor han pekande på Lydney när hans sinnesrörelse tillät honom tala, hvem är han? — Lord Danes son: Geoffrey William. Herbert Dane torkade svettdropparne från sin panna. Han gick ut och de stodo ansigte mot ansigte, betraktande hvarandra. — Herbert! — Harry! Inom ett ögonblick voro deras händer slutna tillsammans och allena drogo de sig tillbaka in i matsalen, lord Dane stödd på Herberts arm. — Först och främst, Herbert, låt mig säga att jag förlåter er — — Det var ej med afsigt gjordt, afbröt Herbert Dane med stark sinnesrörelse. Jag kastade er ej utför klippan med vett och vilja; jag visste ej att vi voro så nära klippkanten förrän ni fallit utför, Harry, jag svär det. — Det var ej den saken jag syftade på, förklarade lord Dane. Dervidlag har jag lika mycket behof af er tillgift som ni af min, ty jag tror att det var jag som var den anfallande. Men ni borde ha kommit för att se efter huru det var med mig eller sändt hjelp till mig sedan jag I fallit. I — Jag trodde aldrig annat än att ni måste ha blifvit dödad och i min feghet fruktade jag upptäckt och straff. Hvad hjelpen beträffar, så såg jag att en af kustvaktarne var dernere. — Hvad jag har att tillgifva er för är det bedrägeri