Göteborgsposten – 23 mars 1867, sida 1

Article Image
diICed Hasta Mäanadg. — Dronns 10ntan I vando bilder. — På Nya Teatern eller Bloms sal. — En ostyrig lappska. Återigen en af dessa förödande eldsvådor, hvilka berötva hundradetals af fattigdomens börda redan hårdt nedtryckta varelser tak öfver hufvudet! Aterigen en af dessa hemska nätter, då mellan prasslet af de girigt frossande lågorna, brakandet af ramlande skorstenspipor och djelkar, sorlet från sprutornas rastlöst arbetande manskap, de halfqväfda snyftningarne och klagosuckarne trån arma husvilla, dessa förfärliga rykten, hvilka vid nästan hvarje eldsvåda, som på senare tider härjat härstädes, liksom växa upp ur jorden, gå srån mun till mun, hviskande om det afskyvärdaste af alla brott! Ja, det har verkligen kommit så långt, att numera ingen eldsvåda här kan inträffa, utan att dylika misstankar uppstå, ja, oftast högt uttalas. Samhället är sjukt, ropar man, men hvar finna botemedlet? Botemedlet är funnet. Den motion, som vid stadsfullmäktiges sammanträde i Thorsdags inlemnades af en af rådsförsamlingens stödjepelare, innehåller, enligt vår åsigt, ett godt recept till ett dylikt probat medel, hvilket, om det ej kan blifva ett universalmedel, ty sådana finnas ju ej, dock otvifvelaktigt bör kunna ett godt stycke hejda detta samhällsonda. Heder åt den man, som icke tvekat att varmhjertadt och oförbehällsamt påpeka nödvändigheten af att, innan det blir för sent, söka stäsja ett osog, hvilket, ehuru enskildt och offentligt bittert öfverklagadt, likväl under åratal fått ostördt fortgå! Pillret var beski tör vederbörande, men sådane piller rensa samhällskroppen! Att åka på släde har nog sina behag, men bestämdt icke i slutet af Mars månad. Och likväl kunde den, som hade lust dertill, ogeneradt göra det i Thorsdags på förmiddagen, men så kom middagssolen och smälte ned vinterns förhoppningar att ostördt få nypa oss stackars Ånordens fransmän med sina kalla fingrar i våra respektive öfre och nedre extremiteter. Om och när våren någonsin kommer, skola vi låta vara osagdt, men nog blir gossen välkommen, när han kommer, det är säkert! -Välkommen åter! voro slutorden i den hjertliga afskedshälsning, som å töreläsningsstyrelsens vägnar af prof. v. Schoultz egnades docenten Dietrickson efter afslutandet af hans intressanta föreläsningsserie sistl. Onsdag. Den talrika och uppmärksamma åhörarekrets, hvilken vid dessa föreläsningar fyllt Lilla Börssalen, den hjertliga och oskrymtade aktning och vänskap, hvarmed hr D. vid den för honom anordnade afskedskollationen omfattades, äro tillräckliga bevis på, att detta välkommen åter ! var ett uttryck tör en liflig önskan hos hr D:s många beundrare och beundrarinnor här på platsen. Å Nya Teatern har Jolins Mjölnarfröken endast haft en succes destime, vi mena naturligtvis som dramatisk produkt, ty om utförandet är, med undantag af en enda roll, bäst att alls icke tala. Några ord i förbigående! Ingen lär väl vilja eller ens kunna klandra en teaterdirektör, derför att han söker att förskaffa sig ett ryktbart författarenamn uteslutande för sin altfisch, men hvad skall man väl säga om en författare, en sörfattare med rykte, hvilken hyser så ringa omsorg om sitt litterära foster, att han så att säga sätter det på iångkost för hela sin tid, för alltid beröfvadt Hoppet att någonsin kunna få se en skymt at den sanna dramatiska konstens värmande och lifgifvande sol: Kunna vil författarne, då de sålunda likt litteraturens slafhandlare sälja kanske sina älsklingsbarn åt den förste, bäste, högstbjudande, vänta annat än att få återse dem som aftynade, oigenkänliga gestalter? Då författarne till en landsortsdirektör sälja rättigheten att på affischen sätta orden: ÅMed uteslutande uppföringsrätt provinsstäderna, begå de ofta, icke alltid, en stor oförsigtighet, om icke något värre. De borttaga möjligheten af all konkurrens, nyttig äfven på tiljan, de gifva sjelfva omedvetet ett farligt hugg åt sitt författarerykte, de skada konsten i stället för alt, som de säkert uppriktigt önska, gagna den, och de omöjligzöra för tusentals uppriktiga beundrare af tetern tillfället att få se goda stycken väl utörda. Och så är man kanske i nästa ögonlick färdig att klaga öfver den obildade

23 mars 1867, sida 1

Thumbnail