Göteborgsposten – 22 mars 1867, sida 2

—— — — föll utför, men jag hade ej för afsigt att störta honom utför. Jag var lika oskyldig i att afsigtligt förorsaka hans död som ni. Kunde Harry Dane tala till er från andra verlden, skulle han säga detta. — Ni har ingen orsak att bli så häftigt upprörd, afbröt mr Blair. Om ni blott hörde mig till slut — — Jag har anat att någonting dylikt skulle hända mig, fortfor lord Dane i en drömlik ton utan att ens höra mr Blairs afbrott. För några qvällar sedan uppenbarade sig Harry Dane för mig. — Åh, gjorde han det? utropade mr Blair. Hans vålnad, förmodar jag? Hvar? — Ja, ni kan skämta med det, ni, alldeles som jag alltid skämtat öfver sådana berättelser. Vålnader! syner! öfvernaturliga uppenbarelser! Sådant kan låta höra sig för barn och qvinnor, men ej för män. Ickedestomindre säger jag er, att jag, Geoffrey Dane, vid fullt medvetande såg min kusin Harry. Jag passerade genom klosterruinerna och såg dervid i en af fönsteröppningarne Harry Danes ansigte blicka in på mig. Det var klart månsken. Jag igenkände dragen lika tydligt som jag igenkände dem under hans lifstid. Lord Dane slutade plötsligt. Det hördes ett buller i förstugan af många röster. Han trodde att rättvisans handtlangare voro komna för att gripa honom, och innan mr Blair hann förklara hvad det var, hade han öppnat dörren på glänt och blickade ut. (Forts.)