Göteborgsposten – 22 mars 1867, sida 1

Riksdagen. Såsom redan pr tel. kändt är, afgaf utrikesministern grefve Manderström i förgår svar på frih. A. C. Raabs interpellation. Detta svar löd sålunda: Då jag nu går att yttra mig med anledning af den hemställan, som uti sistl. Lördags sammanträde till mig blifvit gjord, ber jag att i främsta rummet få uttala mitt erkännande så väl af den fosterländska anda, som med så mycken värma uttalat sig om nödvändigheten för Sverige att, i kbet med öfriga länder, allvarligen vara betänkt på ordnandet af sitt försvar, som ock af den förtjenstfulla utredningen at hvad under senaste tid i andra länder i detta afseende blifvit beslutadt, och hvilken hufvudsakligen ölverrensståmmer med de underrättelser, hvilka från K. M:ts särskilda beskickningar ingått. Särdeles tacksam är jag derföre att den värde ledamoten, som gjort sig mödan anskaffa dessa upplysningar, dervid tlästat uppmärksamheten på de länder, med hvilka vi, utan förmätenhet, kunna anse oss fullt jemförliga; ty ingen lärer väl våga påstå, det vi icke skulle kunna för bevarandet af vår sjelfständighet och värt oberoende bringa lika stora offer som Danmark, Holland, Belgien, Bayern och Schweiz. Om någon deremot skulle invända, att en del åtminstone af dessa länder äro rikare lottade än vi, må icke förbises, att de anslag, som der blifvit beviljade, äro långt betydligare än de som vid innev. riksdag blifvit af K M:t begärda. Ölverallt, till och med i sådana länder, hvilkas neutralitet blifvit af de mäktigaste stater garanterad, synes man hafva antagit såsom en oafvislig nödvändighet att, om äfven med ansträngning, utan tidsförlust anskaffa dugliga och tidsenliga krigsvapen, jemväl uti de länder, der under senare åren högst betydliga utgifter i samma rigtning varit gjorda. Alven deruti har den värde ledamoten, i min tanka, fullkomligt rätt, att en så allmän, med så högst betydliga kostnader förenad, föreställning nödvändigt måste vara någonting annat än en tillfallig mani, och att dertill giltiga anledningar måste ligga till grund. Svenska riksdagen åligger det, under sådane förhållanden, att omsorgsfullt och samvetsgrannt pröfva, huruvida dessa anledningar icke kunna sågas vara lika giltiga för oss, som för andra med oss jemförliga folkslag. Jag tvekar sannerligen icke att uttala det omdöme, utt så är verkligen förhållandet. Icke derföre som skulle från något båll ett hotande språk varit emot oss fördt: tvärtom är det min pligt att erkänna och att intyga, att fortfarande det bästa förstånd och det vanskapligaste förhållande är med alla främmande makter rådande; och då från vår sida en upprigtig Önskan för dessa förhållandens fortfarande bestånd förefinnes, anser jag K. M:t berättigad att nu, lika väl som för två månader sedan, hysa en grundad förhoppning att fosterlandet oafbrutet måtte få åtnjuta fredens välsignelser. Denna uti K. M:ts tal vid Riksdagens oppnande uttalade förhoppning är grundad på dess föresats att icke taga del uti de tvistefrågor, som på mera än ett håll inom Europa redan då hade yppat sig, och hvaraf en del, på ett allt mer och mer betänkligt sätt, ytterligare utvecklat sig. Men den är dock icke annat och icke mera än en lörhoppning: någon forsäkran i detta afseende har väl aldrig någon monark, huru mäktig han än varit, vågat uttala. Den eviga freden — par perpetua — säger Leibnitz — finnes ej förr än i kyrkegärden. Så var det i denne store mans tid, och så lärer det väl äfven vara och förblilva, så väl för individerna som för staterna. Väl tror jag mig kunna säga, att någon anledning till direkt misshällighet icke med någon främmande stat förefinnes, och att jag, min pligt likmätigt, sorgfälligt skall undvika allt, som dertill skulle kunna leda; men andra länders sorgli ga, älven under den oss närmast liggande tidpunkt ådagalagda, erfarenhet, bevisar nogsamt, att det icke alltid beror på en stat, att sjelt bestämma den ställning, som densamma, under uppstärnde förvecklingar mellan andra stater, företrädesvis skulle önska intaga, och att neutraliteten ofta nog kan innebära en icke ringare fara än en direkt inblandning. I alla handelser är onekligen det enda rätta, att vara beredd ER