Göteborgsposten – 22 mars 1867, sida 1

på hvarje möjligen förekommande sall, och att sätta sig i den ställning, att man hufvudsakligen litar på sig sjelf. . Med afseende å de poiitiska åsigter, som af den värde ledamoten uttalats rörande det af honom så kallade allmänna politiska rättslöshetstillständet, känner jag mig lycklig att icke helt och hållet dela hans uppfattning. Jag tror icke att ett undantag, buru betänkligt och bedröfligt det än må vara, kan avses tillräckligt för att kullkasta regeln. För min enskilda del vill jag ogerna afsta från den oåvertygelsen, att vi kunna trygga oss vid ingångna traktaters helgd, så vida vi sjelfva uppfylla de at oss atagna forbindelser och, — hvilket jag anser som ett oeftergifligt vilkor, — göra oss beredda att sjelfva kraftigt kunna i vårt försvar deltaga. Sedan jag i allmänhet yttrat detta, ber jag att få öfvergå till de närmare formulerade trenne irågor, som till mig blifvit iramställda. Hvad angar den första, har jag redan antydt, att de af K. M:t i trontalet uttalade förhoppningar om fortfarande fred voro grundade dels derpå, att han icke, genom inblandning i främmande tvistefrågor, ville ikläda sig skyldigheten att deltaga i deras losning, och dels derpå, att de förenade rikenas läge och deras naturiiga gränser icke kunna gifva någon srämmande makt rimlig anledning att utan ett Oppert åsidosättande af allt afseende på bestående nåusgrundsatser vilja göra oss något intrång, så länge vi sjelf. va förhålla oss fredligt. Grunden sor dessa forhoppningar eger tvifvelsutan ännu samma giltigpet som då de uttalades. Men trontalet innehåller omedelbart efter den af frih. Raab anlorda strof en annan, som dermed nära sammanhänger och är af följande lydelse: Tilldragelser, som vi nylisen bevittnat, hafva emellertid varnande framhållit den af lörgångna ti-ders erfarenhet bekräftade lärdom, att vi för uppehäl,landet af vårt sjelfbestånd böra, näst Gud i främeta rummet lita på oss sjelfva och våra egna krafter. Och af dessa båda satser, jemförda med den framställning om anslag till vapen, som derefter följer, framgår otvetydigt, att K. M:t väl velat gifva en försäkring derom, ait såvidt på honom berodde, ville han söka att draga fördel af allt, som kunde vara egnadt att åt oss bevara freden, men att han derföre ingalunda kunde anse sig viss att deruti lyckas. Någon framställniog, som innefattar emot oss fiendtliga afsigter, har — såson jag redan haft äran nämna -icke ingått. Om jag hade anledning misstänka, att, sådant oaktadt, några hemliga anslag emot oss vore å bane, skulle jag likväl svårligen kunna offentligen närmare redogöra för en sådan misstanka och derigenom ofelbart iråka svårigheter just för sådana obevista beskyllningar. Men, jag upprepar det, ehuru jag är lycklig att kunna såga det jag icke har någon särskild anledning till dylika misstankar, kan jag likval icke undgå att, lika med frih. Raab, inse att den allmänna politiska ställningen är egnad att ungifva allvarsamma bekymmer. Framför allt bör den omständigheten, att snart sagdt hela Europa sätter sig på krigsfot och rustar i en omfattning, som måhända öfvergår allt hvad som tillförne egt rum, vara en kraftig uppmaning för oss att icke lörsumma något, som kan leda till ett skyndsamt stärkaude af våra försvarskralter. Den andra frågan leder oss nog långt in på den 8. k. konjektural-politiken: ett fält, som jag är föga hägad och knappt anser mig berättigad att beträda. Emellertid är det onekligt, att om det af frih, Raab uppgifna intima förhållandet skulle hafva ledt eller leda till ett avfallsförbund emot oss eller någon af de makter, med hvllka vi genom November-itra kia ten åro allierade, så vore vår trygghet otvifvelaktigt uti icke obetydlig grad förminskad. Jag vet icke, om frib. Raab, på grund af några för mig otillgängliga kå lor, eger anledning antaga tillvaron af ett sådant förbund: för min del kan jag ej annat än hysa en stark misstro till de uppgifter derow, som i tidningar förekommit, så mycket heldre som Rysslands utrikesmioister öppet förnekat, att något sådant forbund vore i fråga, och så vidt till min kunskap kommit, bar andra länders diplomati, lika litet som vår egen, kunnat komma nägot dylikt förbund på spåren. Betröffande den tredje s.ägan bar jag vid ett annat tilllälle redan nämut, att vår officiella diplomatiska brefvexlivg under den senaste tiden icke innehåller någonting, som kan gifva särskild anledning till oro för vår ställning till sfgäåämmande maktor. Om denna ställning ändock skulle vara hotad af några faror, så hafva åtminstone dessa icke ännu kommit i det stadium, att de kunnat göras till föremål för diplomatiska framställningar och aldra minst för offentliga meddelanden. Jag har icke heller funnit tidpunkten läglig att i underdänighet tillstyrka K. M:t att under sakernas nuvarande skick söka några nya allianser till vårt betryggande. Jag befarar derföre, att ett framläggande i detta ögonblick af vår diplomatiska skriftvexling rörande den allmänna politiska ställningen vore lika opåkalladt, som af föga intresse för allmänheten, och jag har derföre icke haft för afsigt att derom nu gå i författning. I båda kamrarne föredrogs i förgår bevillningsutskottets betänkande angående ändringar i tulltaxan. Frih. Sprengporten hade föreslagit att lägga högst 5 proc. beskattning under namn af inregistseringsafgift å alla nu tullfria varor, som icke åtnjuta tulltrihet på grund af traktater med främmande makter eller konventionen med Norge. Bevillningsutskoctet —