Göteborgsposten – 21 mars 1867, sida 1

Mn och tobakslanden der betalas med flera tusen rår tunnlandet; men aldrig hafva väl dessa tobaksodlare lidit brist på hvete, och en nationalekonomisk vinst är det väl ju dyrbarare och mera förädlad vara framalstras af den svenska jorden. Man talar om statens förlust; men man bör väl äfven komma i håg, att många arbetare få sysselsättning vid dessa fabriker och att stora kapital deraf uppstå. Man har frågat, om hvitbetssockertillverkningen kan bestå, i händelse sockertullen borttages. Derpå svarade tal. nej, ätminstone icke ännu. Men huru många andra näringar och fabriker sinnas icke, som icke heller skulle kunna bestå, om de ej hade skydd genom tullen! Att tala om en förlust för staten af 3 millioner är en ren ölverdrift, ty den förutsättning, hvarpå detta påstående hvilar, att hela sockerinförseln sknlle upphöra, är oriktig; men äfven om den skulle befinnas riktig, vore väl ej något ondt deri, att de stora summor, som nu utgå ur landet, finge stanna qvar derinom. Man kan ju belägga tillverkningen med bevillning, om man så vill efter högre beskattningsgrund. Faran af det föreliggande förslaget är just den, att man sålunda kanske slagtar hönan, som värper guldägg. Tal. erinrade om de hårda förebråelser, som en annan talare gjort förslagets motståndare. Det är dock väl, att det numera gått med maktspråken som det gått med de döda språken: de hafva icke samma gehör med sig som förut. Denna diskussion är att anse som en början till striden mellan kosmopolitism och nationalitet, och härvid påminde tal. om en tysk statsmans ord: Iatet fädernesland utan frihet, men ingen frihet utan ett fädernesland. Vi få icke glömma, att vi först och främs: ära svenskar och att fosterlandet är oss lika dyrbart som friheten. Ju mera vetenskapliga vi blifvit i finanserna, desto sämre hafva dessa blifvit. Väl har man funnit, att Sverige ständigt haft ett godt läkhull; men det är dock tid på att rädda det från alla dess ideologer, som i bästa välmening hålla på att taga lifvet af det efter alla konstens reglor. Hr Ola Jönsson frågade frih Gripenstedt, hvarföre icke denne för nagra månader sedan, då han ännu hade makt dertill, lät utreda denna fråga, i hvilket fall man nu kunnat vara på det klara. Hr C. A. Larsson talade för afslag. Grelve Posse ansåg att man gifvit frågan en alltför stor utsträckning. Hvad beträffade de direkta och indirekta skatterna, så ansåg tal. att man borde akta sig för att för mycket anlita någondera. Hos oss hade likväl under de sista 20 åren de indirekta skatterna slerdubblats, medan de direkta voro nära nog lika stora, hvadan man borde väl se sig före innan man ytterligare förstorade den förra. — Nu vore likväl frågan denna: Vi ega en indirekt beskattning i sockertullen. Är den hetad eller är den icke hotad, och hvilka åtgärder böra i det förra fallet vidtagas? Tal. ansåg den icke vara hotad och törmenade att man under dagens plenum skrämt upp sig och förespeglat förfärliga saker — med anledning af ett sockerbruk i Landskrova. Tal. förebrådde, i likhet med en föregående talare, regeringen derför, att hon försummat vidtaga nödiga undersökningar. Frih. Ablstromer talade lör bifall. Hr Hedlund ansåg det härvidlag lika litet vara fråga om skatt på hvitbetsodlingen derför att man ville beskatta socke:ralfinaderierna, som bränvinslillverkningsafgiften kunde sägas vara en skatt på potatess — Det vore u an tvifvel sannt, att ingenting kundegvinnas genom maktspräk: men ott språk fanns dock, som borde vinna gehör, nemligen de goda skålens och talaren ville högeligen beklaga, om detta skulle böra till de döda. Frih. Gripenstedt påstod, att förevarande fråga ullleles icke undsallit regerinzens uppmärksamhet. en då häftiga strider under många år förts om tullrågan, så hade regeringen ansett sig icke böra framkasta detta nya ivissämne, innan saken vunnit den utveckling, att den sjelt tilltvingade sig uppmärksamheten. Men då hvitbetssockertillverkningen år efter ir tilltagit och nu utgjorde 2 millioner skålpund raffineradt socker, och då man medl skyddet af sockerullen ville uppmuntra denna näring, så ansåg tal. utt regeringen sannolikt ej längre skulle underlåta att vidtaga nödiga åtgärder. IIr Hierta ansåg att om man ville tala om en princip, så fanns den på deras sida, som motsatte sig iccisen. Man hade sagt, att det vore staten omöjligt att undvara 3 mill. rärs sockertull, men tul. tviflade på att man hade skäl att antaga detta. Tal. ansåg det ösverflodigt att nu ingå med en skrifvelse till K. M:; ty ifall regeringen anser fråsan vera af tillbörlig vigt, kommer hon nog att representationens uppmaning förutan till nästa riksdag ramlägga förslag i ämnet och bar emellertid makt ur låta utreda frågan. Betänkandet blef som bekant afslaget med 91 röster mot 67. — —