Göteborgsposten – 20 mars 1867, sida 1

och hennes eget öfvergöts af en brännande rodnad. Om den behandling hon låtit dessa barn undergå aldrig kommit för hennes begrundande förr, så kom den nu med all dess fräckhet och skamlöshet. — Vill ni ej säga mig huru ni blet räddad? frågade hon i det hon försökte tysta ned ämnet. — Och huru jag upptäckte det bedrägeri som slutade med denna katastrot, svarade han, tydligen ej böjd att skona henne. Kan ni låta ert minne gå så långt tillbaka som till den tiden? — Som om det ej alltid under dessa tio år skulle gått tillbaka till den tiden! — Jag fick höra att ni — Adelaide Errol, som jag så högt älskade — bedrog mig; att under det ni låtsade er hysa tillgifvenhet endast för mig, egnades er verkliga kärlek åt Herbert Dane. Jag fick höra att ni brukade ha möten med honom på klipphöjderna. Jag satte ej tro till berättelsen och vredgades på den som berättade den. Men då jag med öfverste Moncton gick genom kapellruinerna, fann jag en rosett af röda band och i midten besatt med perlor. Jag kände igen den såsom buren af er föregående dag vid middagen och visste att ni måste ha varit ute med Herbert Dane på aftonen. I detta ögonblick blefvo mina ögon öppnade och jag beslöt att utforska förhållandet. Minns ni huru oväntadt jag kom till dinern, då min far trodde att jag dinerade ombord på Pearl, minns ni min tystnad? Jag grubblade på den oförrätt som tillfogades mig hela eftermiddagen och var e ens lifvad för Monctons sällskap. Då dinern var slut