Göteborgsposten – 20 mars 1867, sida 1

utskottet afstyrkta. Göteborg d. 20 Mars 1867. i Preussen och Nordslesvig. Vårt en: gårdagstelegram bragte oss ändtligen under rättelse om, att Bismarck slutligen behaga framträda på scenen, askasta masken och mec tydliga ord visa, huru han kan trampa för dragsenliga löften under fötterna och huru han, oaktadt allt förut visadt hyckel för na tionalitetsprincipen, förkastar denna samt pro klamerar styrkans och erötringens rätt son den enda beståndande. Ett gammalt ordspråk säger: som man bäddar, tår man ligga. Antager Tyskland Bismarcks principer för goda, skall det nog komma att i sin tid lida derför. Den, som tager till svärd, skall med svärd förgås! Representanten för nordligaste delen af Slesvig, den danskt sinnade Kriger, protesterade under specialdebatten inom nordtyska parlamentet i Måndags mot Nordslesvigs införlifvande i nordtyska förbundet. Han hänvisade på ordalydelsen i Pragerfredens art. 5, deri det heter, att Preussen skall, om befolkningen uttalar sin önskan derom, återlemna den nordliga delen af Slesvig. Ä Bismarck tillbakavisade protesten. Österrikiske kejsaren allena, sade han, men zngen slesvigare har fördragsenlig rätt att fordra omröstning i Nordslesvig. För preussiska riket är det visserligen af föga vigt, om några dansktalande slesvigare tillhöra Preussen eller Danmark, men gränslinien kommer blott att dragas i öfverensstämmelse med Preussens intresse. Preussen har ej lust att för andra gången eröfra Dybböl, som af detsamma nu blifvit befästadt. Huru stor del af Slesvig, som Preussen kommer att afträda, kan ej nu bestämmas; i alla händelser blir den ej så stor, som man i Köpenhamn tror. Hr Bismarck döljer sig således åter bakom en ny undanflykt. Hade Preussen velat lojalt hålla sina i Pragerfreden ingångna löften i detta fall, hade det gonast ekyndat att tillfråga den nordslesvigska befolkningen. Men det har heldre velat vara illojalt, och Bismarck svarar derför temligen rakt på saken: vi bry oss ej om vårt löfte, om ej Österrike, till hvilket vi afgifvit det, tvingar oss att hälla det! — Denna förklaring är brutal mot Österrike, som ej kan i närvarande stund öfvervaka fredsfördragets utförande; den är föraktfullt mot Frankrike, på hvars anstiftan enl. Bismarcks egen utsago denna bestämmelse blef i fredsinstrumentet inryckt; den är qvalmigt trotsande den allmänna moralen i Europa, ty inför hela Europa har löftet afgitvits. Då Bismarck vidare säger, att Preussen under alla omständigheter endast skall rådfråga sitt eget intresse, uttalar han äfven, att inför detta intresse tår nationalitetsprincipen vika — denna samma princip som han lät insömma med blod på den fana, under hvars skygd han velat föra Tyskland till enhet. Detta är erötrarens språk med handen på det klirrande svärdfästet, för hvilken under segerruset alla principer svinna bort i töcken och all sanning är den egna nyttan. Till slut säger Bismarck på det bestämdaste, att Preussen ej skall återlemna Dybböl, således icke Sundeved, således icke Als, så ledes icke Flensburg, fastän just dessa trakter genom sitt val af Ahlman till represenent å nordtyska riksdagen på det tydligaste idagalagt sitt fullt danska sinnelag. Men hvarför vill ej Preussen återlemna Als och Dybböl? Dertår att dessa platser äro le förträtflgast Bstrategiska angreppspunkter not Danmark, då man en gång skall anse tilen inne att -fullborda eröfringen. Ingeu kan nu längre tvifla om Preussens verkliga afsigter i detta fall; vi hoppas, att