Göteborgsposten – 19 mars 1867, sida 1

— Jag börjar sätta tro till det förnärmande rykte som går i Danesheld, att denne man, denne äfventyrare, denne inbrottstjuf vunnit gehör hos miss Lester, då han uppmanat henne att glömma sociala band och all qvinnlig blygsamhet samt förena sina öden med hans! — Etter mylord inkommit på detta ämne, så får jag väl erkänna att jag verkligen hyser den förhoppning att vinna miss Lesters hjerta och hand, svarade han kallt. Skulle jag lyckas, skall hon åtminstone finna sällhet. Det torde hända att jag bättre kan bereda hennes lycka än mylordaskulle kunna göra. — Maria! utropade lord Dane med gnistrande ögon, kan ni lugnt fördraga denna oförskämdhet? Jag kan dot ej. Tillåt mig erinra er om att det är en grof förolämpning mot er, den blifvande lady Dane. — Nej, det är det icke, sade William Lydney, under det Maria nästan önskade att jorden skulle öppna sig och befria henne från sin ytterst obehagliga ställning. Det är just mitt allvarliga hopp att hon en gång skall bli lady Dane. Maria blef bestört, lord Dane betraktade yttrandet som ett oförskämdt hån och skulle ha velat slå honom till jordon. Men man hade nu uppnått Daneshele Hall, och då Maria såg att porten var öppen frigjorde hon sin arm och skyndade in. Mr Lydney gick skogsvägen tillbaka, hvilken var den genaste till Sailors Rest. Wilfred Lester skulle visserligen derigenom få vänta, men mr Lydney hade något att säga sin far som han ej ville upp