Göteborgsposten – 16 mars 1867, sida 1

LOTMMHCUUH del 10 MAS. Boström och hr Otterström, att utveckla ett ledigt och förtjenstfullt spel. Der är icke dessa båda artisters utan författarens fel att upplösningen, eller rättare motiverna för dess påse vodande, synas något obetydliga och sadda. Styckets sensmoral tro vi för ölrigt alldeles icke håller streck ungt folk emellan. I alla händelser är styckets utförande så godt, att man lätt försonar sig med orimligheterna. Målaren och Modellerna med sin föråldrade I libretto, men evigt ungdomliga musik, gafs i Thorsdags för första gången. Att första gången ett sångstycke uppföres slå ner derpå med kritikens dissekerknit vore obarmhertigt, särdeles som man torde kunna antaga, att de sojemnheter, som visade sig vid denna första representation, skola försvinna vid de följande. M.ll Löfgren som Emilie sjöng och spelade con amore och så var ätven iallet med hr Fohde, oaktadt den genomlistige Räfklo för saftonen syntes oss hysa en nog stor benägenhet för att mera lyssna till den underjordiIeka rösten än till sitt eget snilles ingifvelser. Hr Brohman fyllde sitt parti så godt man sar hans röstressurser kunde begära, hvaremot shir Ullberg och Tivander hvar i sin stad på lett betänkligt sätt chargerade sina resp. rolfler. Hr Blomgvist, som tör aftonen var illamående, var antagligen tillfölje deraf en allttör beskedlig förmyndare-Cerberus. ö A Nya Teatern undsägnas man med det Jena stora skådespelet efter det andra. Efter. I Sheridan kom ÅKean, efter denne Mjölnarfröken, hvilken vi starkt misstänka har Montjoye i släptåg, och så undan för undan. Gör detsamma, endast dir. Elfforss icke har på sin repertoir Lifvet en dröm7, ty den pjesen tyckes vara lifsfarlig både för enkedrottningar och vågmästare, åtminstone under Stockholms horisont. Här i staden ha vi lyckligtvis icke ännu hunnit längre, än att lifvet tycks bli en dröm för undervägarne; vägmästarne ha tills vidare såverat sig, och enkedrottningar ha vi inga, åtminstone ännu. Hr Laus utställning af stereoskopbilder har icke från allmänhetens sida mötts med det intresse, som denna i sitt slag oöfver träffliga utställning förtjenar. Sedan hr L. numera gått så långt rimligtvis kan begäras i fråga om nedsättandet af inträdesafgiften, kunna vi icke annat än på det lifligaste förorda detta tillfälle, att på några timmar kunna göra en rundresa kring jorden så billigt och så beqvämt som möjligt. Den ombyggnad af f. d. Sockerbruket invid Brunnsparken, som nyligen påbörjats, kommer att blitva ganska omfattande samt skänka en ytterligare och just på detta kåll väl behöflig glaus ål denna del af vär något stela, men onekligen rätt vackra Södra Hamnsgata. i I Stockholm, der pressen med en sällsspord samhållighet och energi tvålar till Riddar Blåskägg, denna den usla dramatikens uslaste produkt, efter förtjenst, och det så, att K. teaterdirektionen borde rodna ända upp till hvitögat, om icke af skam, ty det synes numera vara omöjligt, åtminstone af förargelse, har man på senare tider inrymt åt qvinnan en ny -trättighet att ostraffadt draga oss stackars karlar vid näsan. Ja, man tillochmed betalar Åhenne derför, oaktadt man blir rakad för besväret. Eller, för att tala oförblommeradt, en rakstuga har der öppnats, hvarest man uteslutande betjenas af qvinliga barberare. Att bli intvälad af fina, för tobaksolja och andra andra för luktorganerna mindre trefliga ingredienser fullkomligt främmande små fingrar, att ha något intressant att titta på under sjelfva den genomträkiga rakningsprocessen, se der behag, hvilka man hittills näppeligen tänkt sig förenliga med densamma. Det fattas endast att man kuade köpa sig rättighet till — lilla rakpussen med detsamma, men så långt få väl aldrig pretentionerna sträcka sig. Det fattas nu endast att damerna äfven assistera i de manliga hårfrisörssalongerna, för att alldeles förtaga effekten af ett gammalt, för mensklighetens bättre hälft förbålt nedssättande ordspråk, så lydande: hand i hår soch knit på strupe!En bekant wit7 ra, f. d. tailleur, numera rentier, hvilken star 1 begrepp att på utrikes ort, i Dresden, knyta Hymens band, tilltrågades häromdagen, om han ämnade att sedermera bosätta sig i vämnde stad. Åh, min herre, huru kan ni fråga sår, blef det ögonblickliga svaret, ni vet ju att jag numera förlorat all böjelse för — saxenGöteborg d. 16 Mars 1867. Teatrarne. Jolins drama MWjölnarfrö