Göteborgsposten – 16 mars 1867, sida 1

rykande, illastinkande oljelampor, ha följt utvecklingen af Johannas af Montfaugon öden, ha lidit och kämpat med Cora och Alonzooch fällt tårar vid den ädle Rollas död. Bland dessa minnen från 1820och 30-talet mänga sig äfven hugkomster af brottningar och hunddansningar, brasilianska apor, tvåoch fyrbenta, ja, till och med af ett, om icke flera, tyska skådespelaresällskaper. Man var icke så noga den tiden som nu; ingen konstnjutning var för hög eller för låg tör Thaliatemplet vid Sillgatan, som uppläts till lika många olikartade förlustelser som Bloms stora sal i våra dagar. Men den tidens Novandrar och Gaudeliusar gjorde lika klena affärer som nutidens. Då de afslutade sejouren och skulle packa in för att resa till en annan marknad, kunde vanligen packningen gå för sig obegripligt lätt, ty fordringsegare drogo godhetsfullt försorg om förvarandet både at garderoben och attributerna, itall sällskapet hade några sådane. Ett sjerdedels sekel har förgätt sedan ridån för sista gången föll efter någon föreställning på denna teater och den fick dela samma öde som hotande sväfvat öfver det andra af våra dramatiska konstinstituter, det att förvandlas till magasiner. Men ännu en gång skulle den glänsa för en förvånad samtid, innan den för alltid utplånades ur Göteborgs historia och så erbjöd den gamla konstladan vid sin brand i Onsdags utifrån ett så praktfullt skådespel, att minnet af en Casortis, Magitos eller Gautiers tordna pyrotekniska sluttablåer mom dess väggar dervid måste förblekna. Skädespelet kunde dock ha blifvit praktfullare, de röda lågorna kunde helt lätt ha blifvit uppblandade med flammande blå, men så blef lyckligtvis icke fallet, 15,000 k:r bränvin gingo icke miste om sin bestämmelse att i större eller mindre portioner kila ner genom menskliga strupar och dädanefter omtöckna hjernan på törstiga nordmannasöner. Vi tro, ja, vi kunna gerna säga hoppas, att släckningsåtgärderna vid denna eldsvåda icke skola ge anledning till en sådan uppsjö på insända artiklar?, som den senaste, oaktadt vi visst icke betvifla, att de nog finnas, hvilka välvilligt skulle vara färdiga till deras författande. Släckningen bedrets nemligen, efter vårt blyga förmenande, med den omsorg och raskhet, den ordning och det förutseende, att svårligen dervid något torde kunna anwärkas, om icke af den eller dem, hvilka gerna se grandet hos andra, men glömma bort bjelken hos sig sjelfva. De olika bramlkårerna voro hvarandra lika i att ej sky mödor och svårigheter; som ekorrar svingade de sig upp efter de glödande murarne, som salamandrar kilade de in genom eldsprutande fönstergluggar och tålmodiga som Job suto strålförarne i den qvätvande röken timtals på takåsarne, under det att mången åskådare hvarje minut trodde dem fullt mogna för br C. Bauers i närheten belägna charcuteri-inrättning. Bland de vid sprutorna med ovanlig hurtighet arbetande utmärkte sig äfven eleverna vid härvarande navigationsskola, hvilka med ungdomlig raskhet afgålvo ett vackert bevis på att, om de! än brinna af längtan att bli herrar öfver vattnet, detta alldeles icke hindrar dem från, att! om så påfordras, äfven söka bli herrar öfver elden. Straxt efter det man i Onsdags lyckats bli detta, eller vid 12-tiden, börjades den vanliga konserten å Gustaf Adolfs torg, dervid, om afsigtligt eller icke veta vi ej, det första numret som blåstes var ett potpourriur Hugenotterna, börjande med psalmen -Vår i är oss en väldig borg7, hvilket gjorde ett ganska högtidligt intryck, då man betänkte at icke långt från platsen nyligen en ganska hotande olycka för vår stad lyckligen blifvit genom Försynens nåd alvärjd. En i sitt slag egendomlig soira gafs i Lördags, i det Frimuraresamhället, oss veterligen tör första gången i Sverige öppnade sina salar för en talrik samling damer. De manliga deltagarne voro naturligtvis uteslutande medlemmar af frimureriet. Efter en vacker konsert, utförd at ordensmedlemmar, dansades några danser i den vackra, festligt upplysta belarsalen å Södra Hamngatan. Derester serverades souper i 2:ne salar och efter ännu en svängom på maten var den enkla men högligen lifvade sesten slut. Måndagens assemblå var icke så talrikt besökt som den första och antalet dansanta damer betydligt öfvervägande kavaljerernas, den uppväxande unga manliga generationen om icke precis till skam, åtminstone alldeles icke till heder. Måhända skulle assembleen blifvit något mera talrikt besökt om arrangörerna uppskjutit den till Thorsdagen, då man på samma gång kunnat fira enkedrottning Josephines 60:de födelsedag, hvilken så godt som spårlöst härstädes passerade, om vi undantaga saluten, hvilken dock måtte ha varit fullkomligt ohörbar för samtliga våra notisjägare, eftersom tidningarne derom icke haft något att förmäla. I När kärleken slocknar har Mindre — ———— — —— an