Göteborgsposten – 15 mars 1867, sida 2

— På begäran af lord Dane. Tag er hatt och föl mig. Säg ingenting derinne. Bruff skyndade efter sin hatt och lagkarlen gick sö hastigt han kunde tillbaka mot Danesheld. Den korpulenta hofmästaren kunde knappt följa honom. Mylord är väl ej sjuk? utropade han, troende att antingen måste det vara något sådant eller ock fråga om ett vad. Hvad kan han vilja mig? — Han är mycket sjuk, svarade mr Apperly allvarsamt. Jag fruktar, Bruff, att han aldrig blir frisk mera. Bruff tvärstannade; en tanka genomkorsade hans hufvud. — För himlens skull, säg mig det värsta, mr Apperly! Han är väl icke död, eller hur? — Nej, nej, nej; kom med; han är lika mycket vid lif som jag eller ni. Han har skickat mig att hemta er, Bruff, och det är ingen tid att förlora. Jag sade sjuk, ej död. — Det var tanken på den undra natten som kom mig att frukta det, svarade Bruff i det han påskyndade sina steg. Mylord hade tagit sig en promenad uppåt klipphöjderna — det var en vacker månljus natt för omkring en vecka sedan — och jag uppfångade en skymt af hans ansigte, då han kom tillbaka in. Det var likblekt och så besynnerligt förvirradt, att jag knappt kunde känna igen honom. Han liknade en man, som — — Sett en vålnad, afbröt lagkarlen. — En vålnad! upprepade Bruff föraktfullt. En man som lider af någon dödlig sjukdom, ämnade jag säga. Himlen gifve, att han måtte öfvervinna det onda.