Göteborgsposten – 15 mars 1867, sida 1

— Dessa fakta borde anförtros åt squire Lester, anmärkte mr Blair. För hans egen sons skull kan han ej fullfölja saken. — Jag är ej säker på att squire Lester skulle anse det såsom ett ytterligare skäl att fullfölja saken, svarade William Dane. Han är full af bittert agg mot sin son. Nej, jag vill heldre stanna der jag är än förråda Wilfred Lester. Han räddade mig och min fars lif. — Ni tyckes taga er fångenskap ofantligt lätt, anmärkte mr Blair, i det han betraktade det lugna och vackra ansigtet. — En man med lugnt samvete tager de flesta förhållanden lätt. Beträffande anklagelsen mot mig så behöfver jag endast peka på Sailors Rest och säga: der finnes den verklige lord Dane, hemkommen för alt öfvertaga de rättigheter som lagligen tillkomma honom, och ni må erfara att jag är hans son. — Kom med mig, sade mr Blair. Han gick förut till kontoret, der Bent satt och skref. Den senare såg frågande på mr Blair då han såg fången komma ut. Att han nemligen gynnade unga Lydney var sannt, men ej till den grad, att han ville visa honom en sådan ynnest då han var anklagad. — Jag ämnar befria er från er fånge, anmärkte mr Blair lugnt. Denne gentleman har gifvit mig tillfredsställande bevis på sin oskuld och han måste bli satt på fri fot. — Hvad har ni för myndighet att åberopa? frågade I Bent efter ett ögonblitks förvåning.