Göteborgsposten – 15 mars 1867, sida 1

5Å111A 00 J 74(4141714144 ? ? eller nödvändig. För återremiss talade hr Hierta, som påvisade åtskilliga otydligheter i lagförslaget. — För detsammas antagande talade med stor talang statsrådet v. Ehrenheim, prof. Ribbing och lektor Bergman. De begge törstnämnde framhöllo, att en dylik skyddslag var antagen i flera andra länder och att konstnärerna behöfde detta skydd för sin verksamhet, dervid dock prof. Ribbing medgaf att när en konstnär hade sålt sitt arbete, så var han ej längre egare af det. Hr Hedlund ville utsträcka skyddet längre än i lagen blifvit foreskrifvet. Efterbildningsförbudet skulle ej. gälla för konstverk som tillhörde staten eller menigheter, men han ville ätven i detta fall skydda konstnärerna, hvars verk icke utan deras samtycke borde 14 esterbildas ens vidi tillverkningen af husgeråd. Så långt kan man gå i ytterlighet från en liberal ståndpunkt, att man förordar det aldra krassaste monopol. Jag har sällan afhört nägon debatt, der talarne å ömse sidor i afseende på argumentationen voro lika starka. De som uppträdde mot lagförslaget, påstående att det icke hvilade på en riktig rättsgrundsats, vederlades egentligen icke af motsidans talare, men besegrades af dem, som vädjade till känslan och det goda hjertelaget. En af hufvudstadens representanter, spegelfabrikör Svanberg, som företrädesvis har att tacka hufvudstadens handtverkare för sitt riksdagsmannakall, hade, dem till behag, beklagat sig öfver det intrång, som arbetsinrättningarne i fängelserna tillskyndade handtverkerierna. Utskottet hade verkligen lätit förmå sig att tillstyrka en skrifvelses aflåtande till K. M:t med framställning om berörda intrångs athjelpande. Det befängda i en sådan åtgärd ligger för öppen dag. Med samma skäl borde allt det arbete på arbetshusen, som vållar intrång för fria arbetare, aflysas, och då det är konkurrensen som man vill hämma, tordrar qu äfven konseqvensen, att skomakare t. ex. från Örebro icke till mehn för sina yrkesbröder i hufvudstaden skola här få atyttra sina arbeten. Tvifvelsutan af medlidande för hr Svanberg och af tacksamhet för sina valmän bland handtverkarne, företogo sig friherrarne Liljencrantz och Fock samt kommersrådet Sjöberg att ganska lifligt försvara hr Svanbergs motion, nu gifvande näringsfrihetsgrundsatsen en ganska oförtjent kindpust. Tacksamheten är en dygd, men bör ej utöfvas på bekostnad af högre grundsatser. Naturligtvis föll den af utskottet föreslagna framställningen. Den mest betecknande tilldragelsen var dock, att grefve Arv. Posses motion om vissa städers läggande under landsrätt gjorde komplett fiasko, inklusive den ädle gretven sjelf. Man skulle kunna benämna denna motion: en bondkaramell, tillagad af grefve Posse för att dermed fånga de rena bönderna, likasom man fångar flugor med sirup. Utskottet hade — jag behöfver väl ej säga det — afstyrkt motionen. Men gretve P., som nu icke försakar något tillfälle att tjusa landtmannaintresset, hvars program just då om aftonen blef synligt i Dagligt Allehanda, är ingalunda den man, som fruktar för karambolager med logiken. Han höll ett långt tal om sin motions befogenhet, men råkade ut för det svåra missödet att begå misstag och göra oriktiga uppgifter, för hvilka han genast fick dyrt plikta. Särdeles skarpt replikerades han af assessor Bergström, vidare af borgmästare Trägårdh och kamrer Vougt, hvilka icke heller lade fingrarne emellan, men togo saken mera skämtsamt, så att diskussionen fick en prägel af åtlöje, föga angenämt för motionären. Märkligt var att hela det parti, för hvilket grefve P. nu satt sig i spetsen, alls icke med ett enda ord understödde honom, hvilket ock hade till följd att han ej påyrkade votering. Jag nämnde att Ålandtmannapartiets program blef synligt igår i Dagligt Allehanda. Ni har redan sått del af det, och skall utan 20OA HAAAUA att dat . döanr oo