Göteborgsposten – 14 mars 1867, sida 2

marens asslag, derom är ing. öfvertygad, mon med afseende på lagstiftning får man aldrig glömma, att lagen icke blott existerar under lugna, lyckliga tider, utan är afsedd att skydda mot oron ech stormarne. Vänner af en praktiskt genomtörd folkbeväpning och just derför ej tveksamma om att framställa de med dess genomförande sammanhäångande svårigheter, upptogo vi till diskussion solkbevapningens koustitutionela sida, hvilken vi hittills sett föga berörd. Sanningen bör alltid uttalas. Påpekande huru konungen eger högsta befälet öfver rikets krigsmakt, visade vi att enl. grundlagen samma rätt skall tillfalla konungen, då en solkarmå utgör rikets krigsmakt. Och då, enligt t. ex. det förslag till armeens omorganisering, som utgitviis af redaktionen af Göteborgs Handelsoch Sjöfartstidning:, folkbeväpningens radikalaste anhängare mena, att krigsministerns ställning i och till regeringen skall komma att bli densamma som hittills, är det vål antagligt, att man vill, det konungen i kommandomål ätven framgent skulle kunna besluta, såsom honom tör godt synes. Till kommandomål höra, efter den tolkning som hittills gitvits åt 15 i R. F., frågor om truppers öfningar, tjenstgöring etc. Vill mun deremot nu söka borttaga nämnde konungens rätt, genom att bestämma viss tid för armeens ösningar, öfver hvilken konungen ej får utan representationens börande gå, bör äfven denna önskan öppet och tydligt framställas. Och det är detta vi önskat få utredt. Det kan lätt inträffa ett sådant politiskt tillstånd i Europa, att den skandinaviska Norden måste hastigt vara beredd på ett aktivt uppträdande. Ar det insändarens mening, att konungen redan vid förberedelserna skull vara nödsakad att iukalla representationen? Har ban betänkt, att det hela då möjligen kan få en otficiel prägel, som kan vara af stor olägenhet, och att redan frågan om första uppbådets sammandragande, i dess helhet eller blott till någon del, då skall, såsom vi förut antydt, bli föremål för riksdagsdebatter. hvilka naturligen snart kunna utveckla sig i en bitier partikamp — medan konungen elder regeringen stå oförmögna af rörelse och let gynnsammaste ögonblicket för förberedelserna kan spillas. Det är neml. tydligt, att då solkbeväpningen fullständigt genomförts, skola alla intressen vara så nära sammanknutna med frågao om ett uppbåds inkallande eller ej, att på en riksdag vid debatt häröfver tvenne paruer genast skola uppstå: fredsoch krigspartiet. Det förra partiet skulle kanske få öfvervigten och motsätta sig uppbådets inkallande, såsom icke betingadt af omtanken om landets försvar. Öfvertygad om det förderfliga i denna uppfattning, skulle kanske konungen — seende saken ur högre och allmännare synpunkter — vädja till nya val. År det insändarens mening, att han i så fall ej skulle ega rätt att under tiden uppbåda någon del af armeen, för att vara färdig ull vissa eventualiteters mötande, de der dock icke behöfde vara af natur att sätta landets försvar i omedelbar fara? Eller skulle han, at omtanke för rikets säkerhet, på grund at sväfvande bestämmelser, göra som konung Wilbelm af Preussen, hvilken hade hela nationen emot sig, då han törberedde kriget mot Österrike, men det oaktadt kastade siu land i detta älventyrliga företag, -utan krigsanslag, ja, utan någon af naltonen medgifven bevillning? Just konung Wilhelms exempel visar, att konungs rätt att i atseende på krig och fred faita och utföra det beslut, som han för riket nytugast finner, ej alltid är så oskyldig med afseende på en folkbeväpning, som ins. synes sormena. Vi antaga, att den värde ins. medger, det ett lands försvar och säkerhet ofta kunna bero at dess uppträdande eller beredskap till handling, utan att landets omedelbara försvar härvid är satt i fråga. Det är derfor, som paragraten om beväringens inkallande bort ändras med afseende på uttrycket Ålandete försvar till rikets säkerhet. Det är äfven dertör som det torde utredas, huruvida det alltid kan vara gagneligt, att representationen först inom sig utagerar frågan, huruvida rikets säkerhet här är landets försvar, innan konungen tår vidtaga nägot slags förberedelse i detta hänseende, isynnerhet då intet, enl. gällande grundlag, förbinder konungen art låta landets utländska angelägenheter ens komma till statsrådets, än mindre till representationens kunskap. Det är denna senare nästan absoluta makt hos konungen, som torde tartva ngot slags inskränkning, den der ock kunde gifva represen ationen same folket tillräcklig öfverbl:ek