Göteborgsposten – 14 mars 1867, sida 2

Försvarssragan. Till Red. af Göteborgs-Posten. Uti Eder tidning förekom i N:o 56 detta år med. öfverskrift Till försvarsfrågan en artikel, hvilken, utgången från ett blad med den aktning. som Eder publicistiska verksamhet förskaffat Eder, ådragit sig en viss uppmärksamhet, hvarför eu granskning af artikelns innehåll mäbanda ej är obehöflig och torde af Eder ej vägras införande. Ni reproducerar i början al Eder artikel de skål, som anfördes i andra kammaren mot den grundlagsförändring, som afsåg, att genom förändrad ordalydelse af den paragraf, som handlar om beväringens ställande på krigsfot, utvidga konungens makt. Ni anför sedermera de särskilta paragraler. som med hänsyn till kommando öfver arween och rikets forhallande till utläudska makter bestämmer konungens nuvasnde makt och Ni finner denna vara af så stor omfattning, att nationalbeväpningens vänner måhända icke tänkt sig konseqvenserna a dess tillämpning på en folkarme. Ni anser dessutom att andra kammaren lagt i dagen ett miss 1oende mot konungen genom att assla den förändring, den utvidgning af konungens makt, hvarom var fråga och menar slutligen att en ökning af representationens makt, som väl måste medföra minskning af konungens, är nödvändig, om vi få en stor arm, men kan enligt Eder mening till och med uppskjutas tills vi erhalla ett unionsparlament. Logiken är i denna tankegång svarfattlig. Vi fästa oss icke vid unionsparlamentes, ehuru att f. asan om maktminskning trots armökning kunde uppskjutas, är att ta saken något lugur; mon att vi må ste ha en stor arm är nödvändigt för vår sjelfstandighet. Men om representationens makt da vi så en stor arm maste ökas, d. v. s. konungens wakt minskas, bvartill skulle det ha tjenat, att kammaren, med visshet om en armtökning, nu bade ökat denna samma makt. Ehuru dessa Edre yttranden icke pas a rätt i stycke, så äro Edra äsigter om förändring al konungens makt dock fullkomligt olverensstämmande med nationalbevapningen, vänners. Det har neml. säkert icke fallit någon in, att konungen skulle ha makt att kommendera en medborgareurme på samma lustlägersmaner, som uen staeude armåen, I alle de förslag om dylika arwer ins. hört omtalas ingå ju såsom princip lolkarmåcns öfning vissa i lag beslamda dagar hvarje år. I öfrigt skulle väl det staugande om armtens inkallande till tjenst vill sorsvar — vi ämna ju icke anfalla utan riksdags hörande — som man har velat förändra, läggas till grund för armeens skyldigheter i tider af sara. Att rårtigheten att inkalla trupperna till osning da kunungen finner det nödigt genom den en gang bestämda ofImUgstiden försvinner, faller af sig sjelf, men ins. är osvertygad, att om representationen, för landets väl, anser nödvänd gt att göra någon iuskränkning i en makt, som, utöfvad på större massor, kunde bli vådlig, sa är vårt konungahus för upplyst att motsätta sig dyhk nskränkning. Att då armeosaiugaene en gång för alla blifvit bestämda, de kunua, som Ni antyder, gör ras till föremål för partistrider är ju en omojlignet. Rattigheten attashandla och sluta förbund med främmande makter och att i afseende på krig och ired -satta och utföra det beslut, som konungen för riket ayttigt finner, lärer väl ingen ämna burttuga. Men itt denna rättighet, som, om cn stor stäcnde arme finnes, kan vara farlig nog, blir temligea oskyldig ned afseende på en folkbeväpning, inses lätt. Hvarje konung måste säkert nogrannt betänka sig innan tan Utsinnigt kastar landet i krig, men att betänksamheten måste vara störst, då man vet, att manuen, som i dag bär sitt gevär, kan vid nästa riksmöte bli en granskare af alla åtgärder och en af kassans — denna conditio sine quo non — väktare är klart, med anledning af den erfarenhet man har om inflytande äf makt. Mot korruption ha vi i våra dagar något, som Frihetstiden, hvilken Ni anför som varning, saknade — pressen, och vilja vi dertill bestämma öppna voteringar vid riksmötena, så äro alla farhågor med afseende på partiväldets skadliga inflytande försvunna, Att intet misstroende låg till grund för andra kam