Göteborgsposten – 11 mars 1867, sida 2

Krya och roruga 8d:ärlgå måkå e00404 East domen. — — Fran Utlandet. Telegrafen har förut meddelat, att sörslaget till författning för det nordtyska förbundet blifvit framlagdt för riksdagen i Berlin d. 4 d:s. Bismarck tramlemnade förslaget i sin egenskap af president tör förvoundskommissarierna, och han höll dorvid eti tal, hvilket förtjenar till någon del ätergitvas. Han sade: Jag har den äran att lärmed å de höga förbundsregeringarnes vägnar framlägga lör riksdagen det förslag till en förbundsförfattning, hvarom regeringarne förut blifvit ense, och jag vidfogar autentiska afskrilter af de fördrag, på hvilka förbundets konstituering hittills hvilade, såväl om protokollerna öfver de konferenser, i hvilka det framlagda förslaget blifvit af de höga sregeringarnes represeutanter antaget. I det jag framlägger detta törslag med allthörande a4tstycken to: den höga sorsamlingeu, afhåller jag mig från att tillägga något ang. det tal, hvarmed konungen, min allernadigste herre, öppnade våra sammanträden; andast på en omstärdighet tillater jag mig fästa uppmärksamheten. Art. VI i det provisoriska förbundsiördraget al o. 18 Aug. s. å. lyder sålunda: Förbundets v. aktighet är fastställd tills afslutandet af det nyn förtattningsförhållandet, eventuelt till ett år, om det nys förbundet icke skulle kommit till stånd inom ett års utgång. Jag vill här icke närmare skildra deo ställning, hveri Tyskland skulle komma, om något verk icke skulle vara utfördt d. 18 Aug. d. är., alltså onder er tid af halfsjette månad, räknadt fran denna stund; men jag tillåter mig fästa uppmärksamheten på on omständighet, som är oss alla bekant. sandtdagarne eller åtminstone många utaf dem uttryckligen förbehållit gig att fatta beslut ang. resoltutet al var. lörhandlingar. Vi skola alltså, trvr jag. genest efter riksdagens slut nödsakas art så fort som möjl gt sammankalla landidagarne ino:u alla e 22 orbundetaterna. Det är i högsta grad onskligt, utt äfven denna afdelning af vårt förslag afslutas före d. 18 Aug., äfven i detta moment ligger en uppmaning alt paskynda våra arbeten. Förhållande till Sydtyskland, sådana de helt säkert mer eller mindre bestämdt föresväfva en hvar utaf oss, skola enl min ofvertygelse väsentligen bli befråmjade, om ett beslut hastigt och bestämdt fattas i Nordtyskland; de sydtyska stateruas tro på en anslutning till deras nordtyska landsmän skall bli stärkt i samma grad, som de se, att vi här taga bestämda steg hän till målet och kunna räkna på att snart uppnå det. Afv m denna sak, mina herrar, uppmanar oss att paskynda våra arbeten och hasligt ernå en öfverenskommelse om de punkter, rörande hvilka olika meningar möjligen råda. I vår nationalkarakter, m. h., ligger utan tvifvel nagot, som motsätter Bis hela Tysklands förening; annars skulle vi cj förlorat enheten eller ock snart bafva återvunnit den. Då vi blicka tillbaka på tiden för Tysklands storhet, på kejsartiden, då fiuna vi, att intet land i Europa hade så sor sannolikhet för att ernå en mäktig uswonal cuhet som just Tyskland. Betrakta vi medeltiden, allt ifrån det ryeka riket under de ruriska smäfurstarne intill den gotiskt-arabiska mosa Ken i Spaniens politiska konstituering, skolen j finna, att Tyskiand hade den största sannolikhet för att fortfarande vara ett rike. Hvad har varit orsaken tillatt vi läto denna enhot ga jorlorad, och hvad har lörhindrat oss från att förr ätervinna den? I få ord sagdt, tror jag, att orsaken dertill kan sökas I en för långt drifven manlig sjelfständighetskanela, i det denna gör, utt individerna, kommunerna och de enskilda stammarne lita mera på sin egen kraft, än på hela såderneslandet; det har bos oss varit brist på stergifvenhet hos individerna och stammarne till förmån för det hela, under det att våra grannar just genom detta underordnavde satts i stånd att redan förr göra sig försäkrade om de välgerningar, som vi eftorsträfva. Regeringarue, m. h. ha i detta fall, tror jag, silvit er ett godt föredöme; det fing bland dem ingen, som icke måst offra väsentliga betänkligheter, mer eller mindre berättigade önskningar för det a uppnådda resultatet. Må derför äfven vi, m. h., asgifvu bevis på, art Tyskland under en sexhundraårig lidandehistoria gjor! erfarenhetsrön, hvilka Det lägger på sinnet, att vi — och alla, som äro här tillstades, hafva sjelfva upplefvat det — hos oss inpräntat den lära, som vi kunde hemia af de fruktlösa försöken i Frankfurt och Erfurt. Att de då företagna sträfvandena misslyckades, medförde ett tillstånd af osäkerhet och missbelåtenhet, som varade i eexton år och ull slut måste leda till en sådan katastrof, som den vi under förlidet år uppletde, för att ett afgörande i den ena eller andra riktningen skulle kunna vinnas, alltsom Gud fogade. Det tyska fol ket, m. b., är berättigadt att af oss vänta, det vi forn