Göteborgsposten – 11 mars 1867, sida 1

allt mörkare. I hvarjo träd fruktade hon en fiende, i hvarje krökning af vägen ett försåt: äfven nu kunde rättvisans tjenare söka efter hennes bror. Några timmar hade sörflutit sedan William Lydney blifvit förd till polisstationen och han hade kanhända omtalat sanningen. När hon nådde hemmet, stod en betjent och höll dörren öppen för hennes far som skulle gå ut. Mr Lester syntes ytterst uppretad. Maria hade aldrig sett honom sådan sedan den gång da han visade ut Lydney. — Sätta i frihet en fånge som af mig är anklagad för inbrott! utropade han. Huru kunde Bent våga att göra det: Jag vill ha honom bunden med rep. Han passerade förbi Maria i raseri utan att lemna uppmärksamhet åt henne. — Hvad är det? frågade hon betjenten. — Det har kommit ett rykte, miss, att den der karlen blifvit försatt i frihet; den der Lydney var mannens svar. Min herre har gatt för att sc huru det förhåller sig och befallas dem taga honom tillbaka igen. Han och lord Dane tillsade Bent i dag att de ej ville höra af någon borgen. Med en förfärlig hjertklappning rusade Maria efter sin far. Mr Lester hörde fotstegen och vände sig om — vände sig för att se henne springa efter honom med likblekt ansigte. — Pappa! pappa! utropade hon knappt vetande hvad hon sade eller hvad hon borde säga, hör mig ett ögonblick. Fullfölj ej vidare denna sak. Om de ha frigifvit mr Lydney, eller om de ämna frigifva honom, så låt det stanna