Göteborgsposten – 9 mars 1867, sida 1

Just som man tror, Att vå qvartalet Emot oss gnor, Att vårens Sippor Och VFiolor På nakna klippor Sin tricolort I all dess fägring Tänkt veckla nt, Då vår belägring Ren tagit slut; Då vintervallen Af snö och is Väl fått på skallen Af vår polis; Då hon, den vkoa På fästet blå, Oss velat tjena Och strålat så, Att drifvan fredligt Vid jordens barm Sig lagt heskedligt Och älskogsvarm; Då lärkan drillat Hvarenda dag Vårt öra villat Med ljuft behag; Då vårvindsfläktar Oss lockat ut Att dricka nektar I kväppt syrtut; Just som allt detia Helt apropos För er berätta Vi tänkt att få, Just i detsamma (Fatala spratt!) Syns norrskensflamma I stjernenatt. Och flux i ethern Blir kallt och rått, Och termometern Den sjunker brådt. Tvi, tockna finter! Tvi tocken karll Vill munsjör Vinter Än stanna qvar? Nå, må hau komma Ännu en gång — — Nu er till fromma Slut på min sång! Det kan emellertid icke bestridas, att den förflutna veckan bjudit på flera solskensdagar af den till utomhus-promenader mest lockande beskaffenhet. Men solskenet har denna gång äfven lockat till en intressant promenad inom hus, enär det kommit särdeles väl till pass för det i Söndags uppställda Solmikroskopet, hvilket afven under veckans lopp varit mycket talrikt besökt. Ingen har säkerligen lemnat en dylik föreställning, utan den största belätenhot. Utom de i rent vetenskapligt hänseende intressanta företeelserna, såsom förstoringar at djur-, växtoch stenpartiklar, erbjuda dessa föreställningar äfven för den olärde högst intressanta momenter, Eller hvad säger ni om dessa skäggstrån, tjocka som pitprops, dessa brabanterspetsar, sou se ut kom om de voro vätda at grofva ankartåg, detta superfina taft och detta prima hollandslärtt, hvilka på pricken likva flätade spånor, denna prima engelska synål, lång, tjock och skroflig som en ohyflad timmerstock, detta fina hjul till ett subtilt trontimmersur, bvilket synes betydligt större och gröfre arbetadt än utvexlingshjulen i den stora kranen vid Skeppsbron? Och dessa förfärande exemplar at trenne mensklighetens plågoris, af hvilka det ana som bekant efter en sträng nagelfaring njuter kri garns sköna lott, att begratvas under ekott7, det andra, sjelft ett af jordens minsta djur, afväpnas genom ett instrument, förfärdigadt af tänderna på det största, och det tredje slutligen stjäl sömnen från våra ögonlock och blodet ur våra ådror, äro de icke i ordets egentliga bemärkelse rysligt intressanta? Men hvad är dock allt detta mot mysterier, hvilka finnas i en vattendroppe. och som ligga afslöjade för våra ögon. Denna strid på lif och död mellan de mest fantastiska diurformatio ner, denna verld för sig, der man tycks ha ungefärligen samma bestämmelse som i den vanliga, med obeväpnade ögon synliga, act sluka och slukas, kommer den oss icke att tänka på den store brittens ord: Mer finne i himmel och på jord, Horatio, Än någonsin filosofin har dröm? om. Bland de märkligaste och intressantaste momenterna i förevisningen äro vidare kristallisationerna af åtskilliga syrsatta kroppar, hvilken kristallisation under det prakttullaste lärgspel föregär midtför åskådarens ögon, vidare cirkulationen i en enda liten bloddroppo, som liknar ett Helvetesfall af skummande Bourgogne och slutligen, hurn magstarkt det än i början förefaller, törstoringen af dets. k. oststoftet, som i så rikt mått törekommer