Göteborgsposten – 6 mars 1867, sida 1

ULCUUY bekostnad af en furstes tillvaro rikta mig med folk och land, hvilka ovilkorligen skulle ha svurit mig trohet med samma misstroende, som man sett uppsta hos det slesvig-holsteinska folket och vid konung Wilhelms hyllning (die Wilhelms-Huldigung). Jag önskar att se hvarje folks frihet genom furstlisa garantier försäkrad; men dessa måste hvila på laglig grund och icke vara följderna af en usurpation, af en våldsgerning. Hvarje folk — yttrade konungen vidare — söker sjelft ett nytt öfverhufvud, då det tröttnat vid det gamla; det har i alla tider haft den säkra instinkten att veta hvad dess väl eller ve fordrar. Men den, som utan att vara tillkallad. vill spela rollen af en beskyddare, en befriare, aldrig ärliga afsipgter till grund för sitt handlingssätt. Han kommer alltid att hos det befriade folket finna hcredvilliga skatte-betalare, som buga sig för väldets Gesslers-hatt, men hvarken i nöd eller fara skola till offer beredda hjertan komma honom till mötes. Jag är ingen blind beundrare af legi:imitetsprincipen. men hyser den mening, att då en monark vill se sin egen legitimitet, såsom på Guds nåde grundad, erkänd och vördad, måste han äfven visa samma aktning för andras besittningsrätt, hvilken, likasom hans egen, grundar sig på legitimiteten; eljest förkastar han sperhorrescirt) makten af Guds nåde och lägger våldet i rättvisans vägskål. I detta sista tall blifver fursten endast en herrskare genom lyckans nycker. För våra svenska läsare, yttrar Posttidningen i anledning häraf, torde vi knappast behöfva nämna, att hela denna berättelse så väl om den stora festmiddagen som om det töregifna af konungen dervid hållna talet är en fullkomlig dikt. Afven utom Sverige borde detta lika illvilliga som orimliga machwerk icke kunna bedraga någon tänkande läsare. Vi äro emellertid bemyndigade förklara, att det saknar hvarje grund och anjedning. Djerf stöld. Natten mellan Tisdag och Onsdag i sistl. veckan begicks i London en djort stöld af tvenne lådor silfver i stänger, tillhöriga firman Rotschild Sons. Lådorna, hvilkas innehåll värderas till 2,000 pund sterl. hade Tisdagen på e. m. tillika med 10 andra dylika lådor förts ombord på ångf. Water1007, destineradt till Rotterdam. Styrmannen, som tagit emot de 12 lådorna, hade låtit ställa dem i lastrummet och placerat flera balar med annat gods rundtomkring. Luckan till lastrummet blef derefter pålagd och försedd med jernstänger, hvilka åter sammanhöllos af ett lås, hvartill nyckeln förvarades i styrmannens hytt, i hvilken han dock ej sjelf vistades under natten. Under hela natten hölls deremot vakt på däck, såväl af besättningen som en af de tre tjenstemän hvilka varit ombord under dagens lopp, men allt detta oaktadt saknades på morgonen tvenne af lådorna. Äfsigten hade förmodligen varit att tillgripa alla 12 kistorna, men tjufvarne hade troligen blifvit störda under sitt nattliga arbete. Stölden uppdagades först kl. 6 på Onsdags morgon, då styrmannen öppnade låset och tog bort jernstängerna för att få luckan öppnad. Man kunde då genast se, att någon varit nere i lastrummet och flyttat om balarne derstädes och styrmannen förklarade att han tydligen kunde se att de bortstulna begge lådorna blifvit upptagna genom däcksluckan, som antagligen blitvit öppnad under natten. Stölden har helt säkert begåtts af flera sammansvurna enär lådorna vägde hvardera minst 400 77. och lågo 12 å 14 fot djupt ner i lastrummet; de ha efter all sannolikhet hissats upp ur lastrummet och deritrån forsets i en vid sidan at tartyget liggande båt. De första undersökningarne ha icke ledt till något annat resultat än att man funnit att en båt som låg långsides fartyget på Tisdagen, Onsdags morgon utan egarens vetskap spårlöst försvunnit. Ordensdekoration. Konsuln och riksdagsmannen för Helsingborg Fr. Rooth har af beyen i Tunis blifvit dekorerad med NichanIftikahr-orden. Egendomshandel. Säteriet Ingriatorp i Dala socken är i dessa dagar försåldt af landsfiskalen L. Andersson i Ulricehamn till landtbrukaren J. Olsson i Dala för 39,000 rdr. Jern och trävaror i England. En korresp. från London skrifver till Norrköpings Tidningar d. 21 sistl. Februari: