Göteborgsposten – 5 mars 1867, sida 1

— — ———— — Man behandlade Lagutskottets utlåtande i anledning af hr Hedlunds motion om vissa helgdagars afskaffande. Det gällde — praktiskt taladt — huruvida 15 millioner dagsverken skulle kunna tillgodogöras. Det var således en statsekonomisk fråga, och den behandlades con amore af dem som äro i den lyckliga belägenhet att kunna arbeta och hvila efter ein beqvämlighet, efter tycke och smak. Om än hr Hedlunds motion föll, så kan han trösta sig dermed att dödsberedelsen var vacker och att många vackra tal höllos vid grafven. Jag behöfver ej säga att den ur religiös synpunkt bekämpades at biskoparne Björck och Beckman. Ur mera praktisk synpunkt bekämpades den af grefve Hamilton och riksarkivarien Nordström. De tramhöllo, jemte betänkligheten att gå folkopinionen emot, den ringa arbetsvinst, som i verkligheten skulle uppkomma genom den föreslagna helgdagsindragningen, då i alla fall stora svårigheter mötte att framtvinga arbete å sådana dagar, hvilka folket under hela sin lefnad betraktadt såsom hvilodagar. Om nu ett sådant arbetstvång icke kunde åstadkommas, hvartill tjenade då indragningen? Grefve Erik Sparre betraktade frågan ur både religiös och ekonomisk synpunkt, och äfven han kom till den öfvertygelsen att då man ej ville förbjuda gudstjenst på de in dragna helgdagarne, och presterskapet enligt församlingarnes önskan då höll gudstjenst, så kunde man ej tvinga dem, som icke bevistade gudstjensten, till arbete. För motionen talade öfverstlöjtnant Nisser, direktör G. Ekman, t. d. justitiekanslern v. Koch och hr Storckenfelt, samt doktor Dickson, den senare med stor elegans i föredraget. De åberopade samma skäl, som motionären anfört, och höllo sig hufvudsakligen vid den omständlgheten, att de ifrågavarande helgdagarne illa användas. Men de förbisågo att dessa helgdagar dock obestridligt äfven användas väl at ofantligt många, och att om det oriktiga användandet af dessa helgdagar utgör ett skäl för dessas afskaffande, så användas likaledes de öfriga helgdagarne illa af ganska många och böra då af samma skäl aflysas. Hr v. Koch frånsade sig all påverkan af frågans ekonomiska del, men han kunde dock ej undertrycka tanken på de många dagsverken som förlorades nu, och som genom en förändring skulle vinnas. Motionens försvarare i första kammaren förmådde ej uppbringa rösterna för en återremiss af aflåtandet till mer än 25, hvaremot det bifölls med 39 röster. Flera ledamöter voro ej tillstädes, och man kan antaga, att de frånvarande åtminstone icke hyste några varmare sympatier för motionen. Innan helgdagsfrågan förekom i andra kammaren afslutades behandlingen af bankoutskottets memorial rörande bankens tillstånd, styrelse och förvaltning. Den punkt, som rörde bankens guldoch silfverförråd, hvilken fullmäktige någon tid icke hållit uppe i det belopp, som reglementet föreskret, töranledde en ganska pikant debatt, som öppnades af hr Hedlund, hvilken började sitt ganska långa föredrag med en ursäkt derföre, att han ej hunnit sätta sig in i frågan, emedan han hade försvarsverket bakom sig och annandagarne framför sig. Ledamöterna drogo nu sarkastiskt på munnen och tycktes likasom undra hvarföre han under sådana förhållanden ändå ville tala i saken. Derester höll han ett längre, stundom ganska litvadt statsckonomiskt, tredrag, ordade om den s. k. handelsbalanzens obefintlighet, trodde att bankofullmäktige nade bort vid den itrågavarande tiden afyttra if inneliggande statspapper för att öka den netalliska kassan, och sade sig vilia interellera fullmäktige i berörde punkt. Hr Björck mptog till besvarande det som i hufvudfrå-!r RARE RNA NS RESER ERS RATES EE HER