Göteborgsposten – 4 mars 1867, sida 2

nse änlores, ått Konung Christian IX:s trontal måste inge hopp om ett snabbt esgörande at frågan, under det Preussen tvärtom genom parlamentsvalen och den militära utskrifningen företagit en fullständig införlifning af hela Slesvig i förtroende dertill, att de allvarliga intressen, som stå på spel i södern och i Orienten, hatva bortledt kabinetternas och den europeiska pressens uppmärksamhet från tilldragelserna i Elbehertigdömena. Under dessa omständigheter finner Le Nord det helt naturligt, att inom den danska riksdagen försök gjorts att bringa den nordslesvigska frågan under förhandling, och rattflera danska politici anse det sör alldeles nödvändigt att påkalla stormakternas mellankomst, för att påminna Preussen om fördrazens upptyllande. Bladet fortfar: utvadsaken är emellertid den, att frågan om en del at Slesvigs återlemnande till Danmark eller införlitning i Preussen icke betraktas som en ture angelagenhet tör det förbund, tör nvilket Preussen stär i spetsen. I detta hänseende står den allmänna meningen i Danmark på en fullkomligt riktig ståndpunkt, och kabinettet i Köpenhamn blundar ej för den fördel, som Danmark skall ha deraf, att det under förhandlingarne ställer sig på den iubernationela rättens grund och gör gällande, att frågan om Preussens gräns mot norr intresserar det europeiska systemets jemnvigt och tasthet. j Skulle det möjligen varit Ryssland — ehuru det mera sannolikt är Frankrike — som sökt att, enligt hvau som nu från flera shåll uppgifves, intressera Österrike för att disrekte göra den bekanta bestämmelsen i Pragerfredon om Nordslesvig gällande, emedan Preussen tillbakavisat hvarje yrkande från en trammande makt på nämnda bestämmelses uppfyliande, under den förklaring att ingen tredje kunde utleta rättigheter af det österrikiskt-preussiska fredsfördraget. Den nordtyska riksdagen höll i Mändags sitt första sammanträde, hvilket öppnades at ålderspresidenten, geheimerådet Frankenberg-Ludwigsdorf, med några välkomstord. Vid företaget namnupprop visade det sig, att 227 medlemmar voro tillstädes, bland hvilka prins Friedrich Carl, som tagit plats på höÅa sidan, och generalerna Moltke, Vogel von Falkenstein samt Steinmetz isynnerhet tilldrogo sig uppmärksamheten. Under mötet upplyste grefve Bismarck, att förbundsregeringarnes representanter skola deltaga i förhandlingarne med samma rätt som de preussiska kommissarierna. Det är tragikomiskt att se tyskarnes beteende mot Danmark i afseende på Nordslesvig. Den preussiska regeringens organer i Slesvig mena neml., att de slesvigska danskarne, derigenom att de deltagit i valen till nordtyska parlamentet, erkänt sin införlisning i Preussen och ej mera kunna tänka på att frigöra sig från detta band. — Men hade danskarne afhällit sig srån att rösta och låtit tyskarne välja sina kandidater skulle man naturligen deraf föranledts till påståendet, att Slesvig är ett tyskt land. En berlinertidning har gjort ännu bättre. Nationalzeitung säger neml., att sedan valen i Nordslesvig visat, det fyra femtedelar af befolkningen äro danskar och önska sin återförening med Danmark, kan omröstningen ej ega rum! D. 26 Febr. egde inom Frankrikes lagstiftande kår förhandlingen om upphäfvandet af adressdebatten rum. Bland talarne må nämnas Lanjuinais, Chesnelong, Marie, Picard, Vuitry och Ju es Favre. Debatten, för hvilken vi måhända senare skola kunna lemna redogörelse, asslöts dermed, att majoriteten beslöt öfvergå till den enkla dagordningen. Il England börjar man med en känsla, som helt säkert ej är utan en viss oro, tala om, att till utrikesministeriet ingått från Wasbington en mycket häftig och ingalunda fredlig depesch (Se dagens telegram, som meddelar närmare härom). Denna depesch vänder sig kring de fordringar, som anknuta sig till Alabamafrågan. Detta rykie kan anses sannolikt. På Londons börs delade man äfven denna åsigt, i det blotta rykte om depeschen nedtryckte kursen på statspapperen. Härtill kommer den canadensiska frågan, som redan väcker stort missnöje i Amerika och möjligen skall ge anledning i va tvistigheter. on Nyresen erika, är det med tillfredsställelse vi erfara, att ett närmande är på väg att beredas mellan Johnson och kongressen. Johnson har haft flera möten med framstående republikanare af den mera moderata sidan och försäkrat dem om sin önskan att vänskapligt lösa Söderns angelägenheter. Han har gilvit en vink om, att han icke är emot ansagandet af det förslag till ändring i författniugen, som föreslogs för några månader selan, fastän han påstår, att bestämmelsen om att de Sydstatsmän, som deltagit 1 upproret, eke så bekläda embeten, är orättvis och opotisk och aldrig skall at södern antaga. Det Ai avtrama ladara cbf;lAAA