Göteborgsposten – 2 mars 1867, sida 1

draga till att göra soiråen mer än talrikt I besökt. Medan vi äro inne på kapitlet om dramatiska förströelser annotera vi att Mindre Teatern i Tre förälskade poliskonstaplar fått supp på repertoiren ett stycke, hvilket, ehuru i och för sig en farce den der inför den strängare kritiken troligen skulle falla sönder till stoft och aska liksom bhofmästarens i styeket bref, likväl eger så många momenter af sprittande qvickhet, af osökt och oemotståndlig lustighet, att man vid dess åskådande i många gånger är nära att, som man säger, 1 af skratt. Här igenkänner man försatstaren till ÅEn Komedi och Bröstkaramel;Ilerna i hela hans studenukosa, uppsluppna i omedelbarhet; dessa gestalter äro gripna ur det verkliga litvet, men hela deras görande tioch lätande, huru trivialt skulle det icke vara som icke författaren förstått att öfver detsamma låta en stråle af äkta humor spela? Hr Vrrodall som Peluv är oöfverträfflig; han behölver endast visa sig för att uppväcka löje soch de två uttrycken i hans roll: grefvinnan svi-vi-ville ha en m-u informator i dosan och Ide iv jag som å hennes kuku — skullo så stramsagda ensamt vara tillräckliga att bereda sstycket framgång. Urr Brohman och Tivander bidraga hvar på sitt sätt till den allmänna munterheten, liksom hr Ullberg är en rolig typ af en gammal närsynt t d. kammartjenare, som lefver på sina räntor. Men vi gömma det bästa till sist. I den klippska hushållerskans roll utvecklar nemligen mill Löfgren en friskhet i sång och naturlig ysterhet i spel, som enligt vårt förmenande gör densamma, huru obetydlig den jemförelsevis än kan 8ynas, till bland de bästa mill L. under säsongen presterat, ingifvande de bästa förhoppningar för framtiden. Vid strålarne från sådana ögon undra vi för öfrigt alldeles icke på att till och med polisen råkar i eld och lågor. Med ett ord sagdt, stycket är sådant och utföres så, att ingen, som älskar att en stund få skratta at hjertans grund, bör underlåta att se det. Mindre lyckad förefaller oss deremot den samtidigt dermed uppförda Bellmanssituationen hvilken lider af betänkliga longörer, hvilka dock i rikt mått uppvägas af dei slutet inlagda dansnumren, en förtjenst, som dock naturligtvis ensamt tillfaller de uttörande och bland dem i första rummet hr G. Ullberg, som anordnat det lilla divertissementet. Apropos divertissement, kunna vi omnämna att direktör Rohde, som är ett spekulativt hufvud, ligger i underkandling med en person i Paris om att låta ett at hr R. engageradt svenskt balettsällskap af 12 personer under verldsutställningen uppträda på en af Paris mindre teatrar, hvilken torde bli antingen den nybyggda Theatre international eller den bekanta Torte S:t Martin-teatern. Sällskapet skulle uteslutande komma att uppsöra svenska och norska nationaldansar och spekulationen synes oss ganska god, särdeles som dir. Rohde naturligtvis icke inlåter sig på företogot utan att ba erhållit bestämd garanti för ett visst antal representationer. Parisarne och äfven andra skapade varelser skola nog ha sin ögonlust at våra nordiska triska nationaldansar, hvilkas karakteristiska melodier och okonstlade men tilldragande naturlighet utan tvifvel blifva präktiga letvande illustrationer till de vackra grupper at svenska nationaltyper, hvilka, som bekant komma att intaga framstående platser inom den svenska afdelningen i icdustripalatset. Åtvon på Nya Teatern började man i Onsdags att dansa, men på — skridskor. Aftonen förut uppfördes på Mindre Teatern en liten rolig bagateli: -När man vill behaga i. damerna och Onsdagens föreställning å den Nya var ett icke oårvet exempel på huru man då, om man är en förståndig teaterdirek tör, bör bära sig åt, till nöje för den älskvärdaste publik, till båtnad för sin egen ekonomi. Det var nemligen damernas förklarade gunstling, den nyligen af vårt eget majestät dekorerade skridskokungen Jackson Haines, som då i det närmaste fyllt salongen. Hr H. visade sig lika oötverträfflig i sina produktioner som alltid, men huru då förklara, att bifallsyttringarne icke voro så stormande som förut? Må man tillåta oss en liten gissning. Skulle det möjligen icke helt enkelt ha kommit sig derat, att små fina händer icke förmå att klappa på långt när så hårdt som bastantala karlhander, förutsatt att deras (de fina händernas) älskvärda ogarinnor någon gång kun-År nat förmå sig att ge sin förtjusning luft och Ne icke snarare åtnöjt sig med en mera tyst, 1 men dersöre säkerligen icke mindre varm be-jd undran? n Hr Laws utställning af stereoskopsbilderff har med skäl ådragit sig en större uppmärk-mn samhet. Då man framställt en förfrågan, huru-I vida icke intrådesasgiften till utställningen sh kunde något sänkas ha vi blifvit anmodade ls omnämna, att hr L. för att så mycket sowm näöjligt gå allmänhetens billiga önskningar tillfi nötes, tillhandahåller biljetter gällande för 11d )erson till gs hagälr ÅA 9 mla Kp ogeen g ser do