Göteborgsposten – 2 mars 1867, sida 1

——— ————— fregistrera en af de till sin utsträckning betydligaste, till sina följder sorgligaste eldsvådor, ssom på senare tider ötvergätt detta samhälle. Ivar brinner det?, var den ängsliga fråga, som i Tisdags atton, eller rättare natt, gick ifrån mun till mun, då lågorna allt högre och shögre flammade upp på himlahvalfvet. l Iaga!) blef svaret, ett svar, som tyvärr numera ej förefaller oväntadt, enär det nemligen synes som om Hagorna i våra dagar ämnade förvärfva sig samma, föga atundsvärda ryktbarhet, som en gång vidlådt Masthugget och Majorna. Tidumgarne ha redan utförligt redogjort för det rasande elementets framfart under loppet af natten och morgonen; för os8 finnes i detta asseendo ingen efterskörd att göra. De komiska situationer, som vid miudre eldsvådor understundom möjligen kunna framställa sig för betraktaren, saknades här helt och hållet. Öfverallt, hvart man vänder sig, eudast de sorgligaste scener af mensklig ötvergifvenhet, anleten, i hvilka ångest och förtviflan vid lågornas hemska sken afmålade sig, öfverallt en orolig förbidan huru långt branden skulle komma att sträcka sig, när soch hvar man skulle lyckas att sätta en gräns för densamma. Vi anse oss alldeles icke befogade, att här ge oss in på något ordande om ändamålsenligheten at de åtgärder, som gjorts, eller möjligen underlätits, för att i tid blitva herre öfver elden, isynnerhet som olika belysningar at denna fråga icke torde komma att alltför länge låta vänta på sig ; men ett drista vi oss dock att påstå, det nemligen, att vid denna brand, om någonsin, en betänklig brist på ändamålsenliga brandsegel visade sig. Enligt vår åsigt, skulle ett tillräckligt stort antal dylika, oupphörligt genomdränkta af vatten från sprutorna, vid ett par momenter i branden ha varit af förträfflig verkan, ja, måhända kunnat helt och hället afbryta eldens vidare framträngande å några särdeles vigtiga punkter. Den under natten tilltagande starka kölden, den, ju längre branden framskred, allt häftigare blåsten, de å slangledningarne till samtliga sprutorna uppkommande afbrott, hvilka olyckligtvis icke höra till sällsyntheterna, de inklämda trähusrucklena, hvilka på sina ställen liksom makade sig tillsammans, för att ge näring åt elden, voro, äfven om andra orsaker icke skulle kunna uppletas, tillräckliga att korsa många beräkningar, sprida jemmer och elände bland hundradetals fattiga familjer. Att skildra den villervalla, det hjertslitande kaos af, mellan bedröfliga pyramider af tattigmans torftiga bohag kringirrande, halfklädda grupper af olyckliga brandskadade, vilja vi icke försöka. Det skall säkerligen icke heller behöfvas, för att hos alla våra läsaro väcka den renaste af alla känslor: menniskokärlekens. Med den skyndsamhet, som vid inträfsande, omsattande samhällsolyckor alltid utmärker vär nation, ha redan ganska vigtiga åtgärder vidtagits för att så fort sig göra lätit, söka mildra följderna at den olycksdigra branden. Understödskomitger ha bildats, matpoletter utdelats, lämpliga lokaler åt husvilla i hast anskaffats, och en mängd krafter satts i verksamhet, för att ytterligare kunna lindra uöden. Och så skola vi kunna hoppas, att de tårar af förtviflan, hvilka i den bistra morgonstunden kanske tröso tili is på mången kind, redan hunnit tina upp, hn nit förbysas i tacksamhetens och förtröstans hjerWvärmande perlor, hvilka för menniskovännens ögon skimra med klarare glans än den dyrbaraste diamant, som någonsin strålat i en konungs krona. Dir. C. Rohde har redan igår skyndat att anordna en föreställning för det goda ändamålet och i ofvermorgon. Måndags afton, gifves af Göta artilleri-regementes förträffliga musikkår, under anförande af dir. Jos. Czapek, en stor militärkonsert å Bloms sal, jemväl till de brandskadades förmån. Utom de högst intressanta nummer för blåsinstrumenter, hvilka utföras at musikkåren och bilda konsertens 1:sta och 3:dje afdelningar, erbjuder programmets 2:dra afdelning en mängd anslående nummer, uteslutande utförda af amatriser och amatörer, hvilka beredvilligt skyndat att med sina talanger medverka för ändamålet. Så sjungas at vår älskliga sångerska fru JIIilda Biörklund, s. Sandels, tvenno romanser af Ljerulf och Schubert, en talangfull, tyvärr alltför sällan hörd musikälskarinna föredrager å piano tvenne mirakler af Dreyschock och DBendel, en känd och erkänd sällskapstalang deklamerar ett af honom för tillfället författadt poem, och vår yppersta sångarqvartett låter sina friska am AR 4 —