Göteborgsposten – 2 mars 1867, sida 1

lån i diskontväg, och att de inköpta obligationerna kunna försäljas, om behofvet sådant påkallar. — Frih. Gripenstedt erinrade att åtgärden var desto mera välbetänkt, som, ifall den icke vidtagus, hade riksgäldskontoret nödgats dels uppsäga utlemnade lån och skyndsamt indrifva dem, hvarigenom förlägenheten i landet naturligtvis blifvit ganska stor, dels till underpris sälja sina obligationer, hvarigenom staten ådragits en betydlig förlust. Bland mera märkliga episoder under denna debatt vill jag framhålla att de begge avågrarne, kapt. Mannerkanta och frih. Gripenstedt, som annars i så mycket tänka lika, i denna fråga stodo i olika läger. En annan märklig företeelse, och som kanske mest gjorde debatten betecknande, var, att de som klandrade fullmäktiges åtgärd, dels betraktade banken och riksgäldskontoret såsom tvenne institutioner, hvilka hade stridiga intressen och som icke med hvarandra borde ha något att skaffa, under det uppenbart är, att ju mera de kunna samverka, desto bättre är det för staten, och dels vidhöllo den föreställningen, att bankens ändamål i första rummet är att fungera säsom undsättningsanstalt för alla personer, som äro i behof af lån. Emellertid slutade förhandlingarne så, au bankofullmäktiges åtgärd gillades i begge kamrarne, i den första mera fullständigt, hvilket torde böra anses som en fullkomlig seger, helst andra kammarens ledamöter höllos tillbaka från ett obetingadt godkännande af fullmäktiges åtgärd genom den omständigheten, att nämnde ledamöter gerna vilja se sina valmän till godo i afseende på bankens diskontlåneverksamhet. För öfrigt beslöts i begge kamrarne att talmännon icke skola uppbära något särskildt arvode för sina innehafvande talmansbefattningar. Såsom tillägg till hvad förut meddolats i alseende på andra kammarens komiska sätt att tillämpa sparsamhetsprincipen i atseende på resekostnadsersättningen för andra kammarens ledamöter, vill jag foga, att då d:r Gunelius upplyste, att första kammaren redan bifallit det högsta ersättningsbeloppet, och nemställdo om ej frågan dermed kunde ansos itdebattorad, så helsades han med ett ljunsande: instämmer!hvarmed ojäfaktigt anyddes, att första kammarens beslut var ganska behagligt äfven för de sparsamma i anIra kammaren. —