Göteborgsposten – 28 februari 1867, sida 1

Article Image
——ä ——— med jordbruket är ingen fara; med jordbrukaren är det kinkigare. Räntefritt lån utan återbetalningsskyldighet vore visst det radikalaste botemedlet för den allmänna penningförlägenheten, men hvarifrån skulle väl tillräckliga fonder för ett så allmänt välgörande indamäl fås? Det blir utskottets uppgift att attänka. Till dess intaga vi en afvaktande ställning. En förträfflig utväg har dock erbjudits utskottet att komma de skuldsatta jordbrukarne till hjelp. Det ryktbart vordna Stenby jordbruksoch tegelbruks-aktiebolaget, bildadt af grefve Taube, har verkligen blitvit sanktioneradt af K. M:t. Det är konstrueradt eniigt aktielagen och kunde således icke vägras. Det är ett lotteriföretag och har således chancer för sig, ty hvem vill ej vinna en egendom på 100,000 rdr eller mera, för en insats af några tiotal rdr? Tänk nu om välfärdsutskottet skulle föreslå lotterier på fast egendom öfver hela riket? IIuru många tusen personer ha ej insatt ett litet kapital i sparbankerna. De uttaga det, köpa sig aktier i några egendomar — de behöfva blott vinna en, för att erhålla en trygg ålderdom. Riksdagen får snart cn ganska kuriös fråga till afgörande. För ett par år sedan råkade ångkorvetten Orädd i kollision med ett, om jag ej misstager mig, finskt fartyg, som blef skadadt. Egaren passade på och reparerade fartyget så grundligt, att kostnaden derför uppgick till mer än 30,00v rdr. Dessa måste kronan utbetala. Emellertid hade krigsrätt hållits, och den som hade befälet på Orädd, då ombordläggningen inträffade — en löjtnant Törngren — dömdes till två månaders arrest å högvakt samt att ersätta den utgift som kronan fått vidkännas. K. M:t har nu föreslagit, att den utbetalda summan skall afskrifvas, enär löjtn. T. icko kan liqvidera beloppet, och för öfrigt äfven mildrande omständigheter förefinnas. Men statsutskottet lärer afstyrkt bitall till K. M:ts proposition. Försar nu riksdagen enligt statsutskottets åsigt, så blir följden derat den, att kronan får en lifstidslordran hos hr T., ty då hans nuvarande lön endast utgör 1,000 rdr och blott hälften deraf får tillgripas, så räcker den blott till räntans liqvidorande. Vill han göra eti rikt parti — och hvilken vacker och älskvärd karl vill ej det? — så är det just icke rekommenderande hos den blifvande svarfadren, om friaren säger: jag medför i boet en skuld af rdr 30,000 till K. M:t och kronan. Sannolikt föredrager pappa en måg, som ej står i ett dylikt, visserligen intimt, men tilllika oangenämt förhållande till K. M:t och kronan. Lefver han åter som ungkarl, men inträffar krig, så är ju hans lit så dyrbart för kronan, att han omöjligt deri får deltaga; och vill han anträda en utländsk resa, så kan ej heller det tillåtas honom, ty han kan ju falla på det orådet, att ej komma åter. Bäst torde vara att taga en hög assurans på hans lif för statens räkning. Det är bekant att sedan vår vapenlöshet blifvit ett erkändt faktum och vårt behof af vapen obestridligt, så har en brinnande åtrå uppstått att konstruera vapen. Man kan ej lättare bli en ryktbar man och rik äfven, om man blott löser det stora problemet. De flesta lägga sig dock på konstruktionen af gevär. Men en person har uppgjort förslag till en kavallerikanon eller ett armåvapen, så sinnrikt uttänkt och så verksamt, att det enligt uppfinnarens egen orubbliga öfvertygelse gör alla andra vapen öfverflödiga. Detia armåvapen består af en kanon utan lavett, hängande mellan två hästar; deu rör sig kring tapparne förmedelst en bygel fästad vid mynningen och drufvan; laudad och nedfälld rikntlemannen med smed smyg FE Hgnana

28 februari 1867, sida 1

Thumbnail