Göteborgsposten – 28 februari 1867, sida 1

Bref från Stockholm. (Korrespondens tihå Göteborgs-Posten). Stockholm d. 26 Februari. I förra veckan hade vi solsken och vårfläktar, och straxt började man sjunga: Vintern rasat ut bland våra fjällar. De mest rarmblodiga skyndade till vive-la-concurrencoskriiddarne vid Brunkebergstorg, eller någon annan Tailleur för att i tid erhålla den modernaste vårrocken, ty man måste icke blott följa med, utan vara framom sin tid. Men så sprang vinden öfver i nordan och nu ha vi återigen vinter och snö. Vi äro nu inne i konsert-, soireoch matin6-perioden. Konserterna gifvas at de stora artisterna, som alls icke bönfalla om publik, ty de ha en oemotståndlig dragningskrast. Kinkigaro är det för soir6och matinsgifvarne. Om de skola så folk tillräckligt, så är en viss pression behöflig, och åstadkommes på hvarjehanda sätt. Men mest äro de arma musik-referenterna att beklaga, ty deras åligganden är att dömma lika rättvist och fyndigt som kung Salomo, emedan mot deras domslut tiunes ingen appell. Svårast är dock att konstruera en ny artighet för hvarje celeber artists prestationer; dertill fordras fyndighet och rikt sortament at fraser. Bättre går det att uttala sig om artisterna af andra ordningen, hvilka ömsom skola uppmuntras och agas. Först och sist måste öfver det hela svälva en doft af behag i stilen, men tillika tullständigt ådagaläggande att reserenten är en djup konstkännare. Fru Neruda-Normans konsert gass naturligtvis för fullt hus härom attonen. Hon skördade både applåder och — guld. Alla hennes beundrare voro tillstädes, de äldre tätlade med de yngre såsom klappandar. För Frantz Berwald var det äfven en afton full at behag. Den stora arian ur hans Drottningen af Golconda sjöngs af fru Michacöli, så att äfven ban blef belåten. Då hon andra gången inkallades åtföljdes hon af den gamle maöstron. Ni skulle sett honom i detta ögonblick, belåten och tacksam för ovationen, men icke estergitvande ett grand af den vanliga riksmarskalkshållningen. Öffenbachs Riddar Blåskägg har redan försatt alla konstberidarne i raseri. Puritanerna ha fålt spasmer. De skola skildra denna operett så alskyvärd — att alla skola sjelfva förvissa sig om densammas gränslösa asskyvärdhet. Skr:dskokungen, som vid sitt sista uppträdande på konungens skridskobana erhöll en vacker guldmedalj försedd med krona i stället för den vanliga ygglan (deri ligger det fina i utmärkelsen), att å bröstet bäras, den sjunde i ordningen som pryder mr Haines bröst, råkade ut för missödet att förlora det mesta som han i Sverige sörvärfvat sig kontant. Han hade efter band satt in sina penningar hos en härvarande affirsman, skicklig i engelska språket och som vistats i Amerika, dit han plötsligt återvände, men glömde att liqvidera sina härvarande kreditorer, inklusive mr Jackson Haines. 1 ett föregående bret omnämnde jag att vid firandet at den Nordiska festen här, hade styrelsen af sjåpigt pruderi uteslutet namnen på Almqvist och Bjursten. I Upsala och Lund na de nordiska festfirarne haft mera mod. Rätt så! Då alla testarrangörerna här äro döda och glömda, skall man nog erinra sig både Almqvist och Bjursten. . Allmänna Välfärdsutskottet — det Åsärskilda utskottet, som riksdagen tillsatt för att göra guld — ser ganska trefligt ut. Ordföranden, trin. Schwerin, hr Kallstenius och några till, äro typer tör välbefinnande. Sekreteraren, hr Fåhrmeus, är strängt taget den ende som representerar det djupa allvaret. Utskottet arbetar flitigt. Man är redan ense om att