Göteborgsposten – 26 februari 1867, sida 2

— En af skurkarne släppte detta rakt på Shads hufvud, mylord. Det visado sig vara en del af en biljett. Blott den sista hälften fanns qvar. Lord Dane läste följande ord: — — — omöjligt att besöka er i afton, men i morgon kan ni med säkerhet vänta mig. — W. L. — Det är från Lydney, yttrade Tiffle. Jag har sett hans stil på musiknoter hemma och jag säg en biljett från honom till miss Lester. Det var blott ett par rader om en bok, men det var alldeles samma stil och jag skulle kunna svära derpå, mylord, med samma bokstäfver i slutet deraf; W. L. betyder ju William Lydney. Lord Dane lade papperslappen i sin plånbok, och Tiffle aflägsnade sig med den anmärkningen att saken nu var i mylords hand och att hon var fri ifrån den. Ati säga sanningen var mylord litet oviss om hvad han borde företaga sig, nu då han sjelf fått saken om hand; ty han knappast visste om han borde tro vå historien. Han kunde icke fatta motivet för ett sådant anfall. Misstänkta karakterer, som dessa tre män voro ansedda för att vara, bekanta för smuggling och vildbrådstjufnad, hade de likväl aldrig varit i ständ till detta slags farliga brott, och hvad Lydney beträffade syntes han ej vara den man som kunde företaga mord och inbrottsstöld. Ju mera lord Dane tänkte derpå, desto mindre förstod han det. Han ropade till Bruff, att miss Dane icke borde vänta på honom till thö, fattado sin hatt och gick ut. En obestämd tanke att tala med Bent upptog hans sinne.