Göteborgsposten – 26 februari 1867, sida 2

ter; derföre hoppas jag att ers nåd ej skall offentliggöra hans namn. — Bifalles, sade lord Dane anande Tiftles mening genom bennes dunkla ord. — Det är den der olycklige gossen, mylord, som ingen hvet hvem han är eller hvarifrån han är — Granny Beans Shad. — Granny Beans Shad! upprepade lorden ötverraskad. Men hvartannat ord som denne gosse säger är en lögn. Tiffle lutade sig fram mot lord Dane och det allvarliga uttrycket i hennes ansigte fäste hans uppu ärksamhet. — Att Shad skall säga er sanningen i denna sak, mylord, det vill jag ansvara för med mitt eget lif. Han har mindre fel och mera förstånd än innevånarne i Dancsheld tro. — Jeg vill träffa honom, sade lord Dane. När sade ni att de ämnade utföra sin plan? — Mylord, det veta de ej sjelfva. Ej änna på några nätter. De vänta på någonting, men Shad kw.de ej höra hvad det var. — Mycket bra; skicka Shad till mig. Akta er för att omtala detta; att göra det vore detsamma som att gå rättvisan i förväg. Tiffle nickade till tecken af förstånd. Att gå rättvisan i förväg då det rörde mr Lydney var visserligen ej hennes önskan. När hon reste sig upp för att lemna rummet stack hon en bit af ett sönderrifvet papper i lord Danes hand. Hon hade gömt sin bästa trumf till sist.