utorlstor Dlaubt C1II MHISL, IIAI SROLA YI ad 011 qvitt vårt lilla danska Venetien? Det är i sanning ej angenämt att höra klagomål öfver, att tyskarne göra sig skyldiga till förtryck i Slesvig. De nyligen företagna suspenderingarne af embetsmän äro i flera afseenden beklagliga. Omröstningen i Nordslesvig har för längesedan upphört att vara en pohtisk fråga; den är helt enkelt en af tördrag föreskrifven åtgärd. De liberala tidningarne börja redan visa tänderna mot regeringen med anledning at förbundsförfattningen, hvilken äfven visar sig vara en verkning af en half reaktionär escamotage. Nat. Zeit. anmärker äfven och med rätta: I den förbundsriksdag, som skail hållas i Berlin, kunde budgeten för armeen likaså väl som i andra törbundsparlamenter fastställas för hvarje år i öfverensstämmelse med de konstitutionela principerna; men i st. f. detta vill man nästan helt och hållet undandragna parlamentet hvarje inflytande på de militära angelägenheterna. I art, 55 bestämmes tjenstetiden inom den stående armåen och landtvärnet, enl. art. 56 skall förbundshärens fredsstyrka utgöra 1 pret af befolkningen år 1867, och enl. art. 58 skola för hvarje soldat 225 thaler om året betalas till förbundets fältherre, som härmed skall bestrida utgifterna till hela förbundshären. Den preussiska staten t. ex. skulle, om befolkningen beräknas till 23 17 mill, årligen komma att lemna 53 mill. thaler till förbundets fältherre, d. v. 8. till den preussiska kronan, utan att någon folkrepresentation skulle ha dermed att skaffa. Det är uppenbart, att ingrepp härigenom göras i den preussiska författningen; de hittills gällande bestämmelserna, enl. hvilka alla statens utgifter skola för hvarje år genom lag tastställas, blifva för armens del fullkomligt upphäfda. — Alltså. Det nordtyska parlamentet får hvarken i finansielt eller annat hänseende något slags inflytande på härens angelägenheter; men den preussiska deputerade kammaren sysselsätter sig med dessa angelägenheter, utan att göra ingrepp i parlamentets rättigheter. — Det kan ej törnekas att Bismarck är en fiffikus — och en vigtig del af preussiska folkets rätt att sig sjelft beskatta blir detsamma beröfvad. Bismarck är utnämnd till törste och Savigny till andre kommissarie i nordtyska parlamentet. För vissa frågor skola derjemte särskilda kommissarier utses. Sedan d. 1:ste d:s ha preussiska Rhenprovinserna åter börjat hemsökas af kolera. I Köln ha inträffat 23 dödsfall i kolera. Det märkligaste i Frankrikes gula bok är de sidor, som omhandla den orientaliska frågan. Intressantast äro tvenne depescher från Moustier (utrikesministern) at d. 14 och 28 Dec. f. å. till Konstantinopel och en af d. 25 Jan. 1867 till Athen. I den första bekräftas, att de kretensiska upprorsche fernas plan består i att förhala saken ut på våren samt derefter framkalla ett allmänt uppror på Kreta och i andra provinser af Turkiet. Europas allmänna mening börjar röra på sig samt mer och mer uppmuntra de upproriska. Sultanens ministrar måste derför göra sakernas ställning klar för sig och förutse dennas följder. Om Porten brister i förutseende, kan hon inom kort befinna sig inför en vida mera befallande och ödesdiger nödvändighet. I den andra depeschen kan Moustier ej längre fördölja för sig den ödesdigra ställningen, hvilken visar en med hvarje dag mera hotande karakter. Åfven om upproret snart undertrycktes, skulle trågan dock redan ej mera vara densamma som för några månader sedan. Nu, då mycket blod utgjutits och den allmänna meningen djupt gripits af det skedda, skulle den lösning, som i början at krisen syntes tillräcklig, icke längre vara det. Man bör ej för Porten fördölja den franska regeringens allvarliga betänkligheter, emedan sakerna kommit till en punkt, der den största öppenhet äfven är det största bevis på välvilja, som man kan gifva Turkiet. Den tredje depeschen slutligen, ställd till Athen änder d. 25 Jan, börjar med att omtala den nya ministeren i Athen, hvilken, ester hvad han med glädje förnimmer, icke gillar allt hvad som skett före den och visar sig redo att följa Frankrikes åsigter och rådslag, sedan den insett, att en utmanande och aggressiv politik icke öfverensstämmer med Greklands intresse gentemot Turkiet. Moustier ser ett bevis derför i återupprättandet af den grekiska beskickningen i Paris. Den förra ministren tycktes vilja en brytning med turkarne. Agitationen, som den lät gripa omkring sig, hotade att medföra de sorgligaste förvecklingar för Grekland och Europa. Frankrike skulle icke på en sådan väg kunnat följa konung Georgs regering och ej kunnat inrätta sin politik efter hennes godtycke. Derför ladde det sig åt, att finna henne lifvad af förtroendefullt sinnelag till Frankrike, så att detta är i stånd att gifva henne de bevis på vänskap, som Grekland at detsamma städse oket Frankrike kan ei förblifva likgilfiet