Göteborgsposten – 25 februari 1867, sida 2

person att teckna på. Nej, nu för tiden se vi honom när stan aldrig. I — Och det är kanhända ingen förlust, s:-rade lord Dane. En främling utan alla rekommendationer bör man ej alltid taga emot på god tro, lady Adelaide. Det är sannt. Hvad som gjorde mig nästan förjust i i honom var hans likhet med familjen Dane. — Hans likhet med familjen Dane! upprepade lorden i en ton som gaf tillkänna utt han ej fann sig det minsta smickrad. Helt visst förefinnes det en sådan likhet. Har det aldrig fallit er i ögonen? Han påminner mig både om min tant och min onkel, och äfven något om — Harry I Dane. I Hon gjorde ett uppehåll innan hon nämnde det sista namnet, liksom om hon ej gerna ville uttala det. Lord Dane vände sig mot fönstret och såg ut. I Äfven efter en så lång tid framkallade detta namn jen piosam erinran, nästan lika obehaglig som dender likheten man påstod ega rum, och hvilken likhet lord Dane aldrig märkt. XXVII. Lord Dano i kapellruinorna. En mulen afton kort före November, då det var mycket mörkt i skogen och äfven mörkt utom densamma, stodo tro män inbegripna i ett homligt samtal. De trodde sig