Göteborgsposten – 25 februari 1867, sida 1

tiga han hade att säga om Lydney, samt den omständigheten att han stod under polisens uppsigt, men han qväfde deana lust. I samma ögonblick blef Wilfred Lester synlig, gående lika jemnt och väl som han i hela sitt lif förut gått och utan det ringaste tecken till att ha något sår. Liksom han icko önskade att möta dem sprang han öfver häcken och gick in i skogen. Maria såg på lord Dane. — Ja, jag finner att det ryktet åtminstone var falskt. Jag undrar om jag ej skulle kunna skafta honom någon befattning vid embetsvorkon, tillade han eftertänksamt. Det finnes platser der arbetet är temligen lätt och lönen god — fyra, sex, åtta hundra pund om året. Det vore mycket önskvärdt att få honom härifrån. Önskvärdt! Öaskrärdt för Wilfrod att utbyta sitt, närvarande lif af fattigdom, vanheder och fara, för hvilket Marias hjerta dag och natt fylldes af fasa! Hon vände sitt älskliga ansigte, nu purpurrödt af glädje, mot lord Dane — Ack, vill ni lägga er ut för att skaffa honom en plats ! : — Gerna, mot vilkor att ni lägger er ut hos er sjelf för mig. Han yttrade detta helt och hållet under inflytande af ögonblickets intryck och utan att dermed ämna att vara oädel; för att göra honom rättvisa, stod han öfver sådant. Hennes bloknande ansigte erinrily houom om dan tydaing som kunde gos åt hans ord. — Jag talade på skämt, Maria, yttrado han. Hvad Wilfred beträster skall jag skaTi byarm oa plats om jag