Göteborgsposten – 23 februari 1867, sida 1

penningeförlägenheten är afhjelpt, men i alla tall, ditåt lutar det; ty ni skall veta i dag hu vegge kamrarne valt ledamöter i det särskilua utskott, som skall föreslå åtgärder tll lindring i jordbrukarnes — och har utskottet ett godt hjertelag, äfven i valla trogna embetsmäns, krigsmaktens till lands och vatten, samt rikets öfriga innebyggares — finansiella betryck. Visserligen blir det ett Herkulesarbete, men begge kamrarne ha gjort sitt bästa för att utse de rätta männen dertill. Genom förta kammarens val at trib. v. Schwerin, bruks patronerna Uggla och Brusewitz, häradsköfrd. kkenman, prof. Arrhenius, ryttmästare v. Möller och grefve II. A. Hamilton, har nämnde kammare visat både takt och urskiljning — egenskaper som andra kammaren äfven visat, men i motsatt riktning, genom de der verkställda valen. Häradshötd. Hessle, hrr Key, Kalstenius, Per Eriksson från Gefleborgs län, Erik Andersson från Elfsborgs län, Rundbäck och frih. v. Schulzenheim äro alla mer och mindre starkt utpreglade protektionister, och skola utan tvifvel med samnad hand teckna frihandelns olyckliga följder, men också lösa den stora gåtan: hrar en ständigt flödande guldådra skall kunna påhittas. För min del har jag i detta tall de största förhoppningarne fästade på frih. v. Schulzenheim och hr Key. Rundbäck blir visst icke heller oäfven, åtminstone tror jag att hans guldanskaffaingsförslag bli ganska originella. Om utskottet väljer, såsom sannolikt är, frib. v. Schwerin till sin ordförande, så inträffar derigenom den egenheten, att 1815 och 1867 års särskilta utskotts ordforander årv af samma slägt och bära samma namn. Troligen förfar man orätt om man af valresultatet i andra kammaren drager den slutsats, att den rådande opinionen der är protektionistisk. Sannolikare valdes just dessa sju — hvarföre just sju, om ej för att erinra om de siu fria konsterna eller de sju hjeltarne mot Theben, eller ÅGroeklands sju vise men alls icke för att ställas i paritet med sjusofvarne i Ephesos: — sannolikare valdes just dessa sju, säger jag, lör att sätta dem i tilltälle visa hoad de förmå på ett så vidsträckt område. be ha pålagts och åtagit sig ett ansvarsfullt kall, så ansvarsfullt att man måste beundra deras mod och tacksamt lagerkröna dem om de lyckas. Det stora antal reservanter som i dag anmälte sig mot första kammarens i Lördags fattade beslut i fråga om främmande trosbekännares tillträde till flera befattningar, skall utan tvifvel väcka stor uppmärksamhet. Kammarens beslut i frågan kan ej förklaras på mer än ett sätt Någon utpreglad intolerans motiverade näppeligen beslutet, snarare den omständigheten att majoriteten inom kammaren ville håärda sin rätt att representera det konservativa elementet inom riksdagen, och alt detta utan menligare följder kunde visa sin tillvaro just i denna sråga. Förtor omellertid första kammaren i detta tall oklokt och inhumant, så betedde sig andra kammaren i det minsta icke en hårsmån klokare i dag genom sitt beslut att förkasta det al lagutskottet tillstyrkta förslaget, att konungen, som nu eger att uppbåda den allmänna bevävingen medan krig eller när eljest han pröfvar rikets försvar det påkalla, skulle ega samma rätt under krig eller eljest när han sunne omtanken för rikets säkerhet det påkalla. Distinktionen är ganska obetydlig; men obestridligt är att fall kunna intraffa, då om tankan för rikets säkerhet krasver. att påkalla beväringen iunan det egentliga försvaret börjar. Den politiska ställningen kan ganska lätt blifva så hotande, att större truppsamlingar måste företagas och beväringens öfning i vapenbruk erfordras. Tager man i betraktande å ena sidan det myckna entusiastiska talandet om ett folk i vapen, om gåendet man ur huse, om den der fruktansvärda igelkottenmed vapentaggar — alla dessa fraser, som låta så stort, vå uppofkrande, så modigt; å andra sidan den nu plötsligt uttalade skräcken af dessa herrar hvars namn slutar på -—son, för det missbruk af makt som förslagets antagande kunde medföra — huru nöjakrigt förklara dessa begge stridiga ytterligheter? Jag kan tänka mig de egentliga allmoge-representanternas åtrå efter dagsverksbesparing, deras sympatior för ett nationalförsvur — på papperet, men hrr Siljeströms, iledlunds och Björcks association med den krassa egennyttan i en fråga al så stor praktisk betydenhet, är ofattlig. Ty det är alldeles gifvet att en så kostsam åtgärd som utt uppbåda beväringen icke tillgripes, utan att vara påkallad af absolut nödvändighet. Eller. vill man tvinga regeringen till en lagöfverträdelse i sarans stund, för att sedan spela wus af förlåtare? Under det att diskussionen i andra kammaren påvisade lika mycken misstro till regeringens afsigter, som fruktan för konseqvenserna af ett nationalförsvar, så utvisade törsta kammarens godkännande af förslaget, utav 1343 djalaaasaa oh santa dana funtarna (