Göteborgsposten – 23 februari 1867, sida 1

Jansson, N:o 42, Sprängkullegatan midiför amtligaaställen jemval lösnummer försäljas 3 8 D stela tasoner, asfekteradt uttal, kolossala polisgonger, skorstenar eller fadermordare, icke ens om patenterade race ben. Nej, det var denna; gäng dimman, sum slagit vår hufvuIstadsvän, sor hutvudet. -Ålleles Som 11. ondon, buttras de han, kastade sig baklänges i den beqväma emman och lät rökmolnen från en äktal)) Havanacigarr bilda ett motstycke till tocknet derute. När allt kommer omkring, så var hela uttrycket falldi för att låta oss förstå, att han, om han velat, kunnat på platsen bilda sig efter de fashionablaste Londoner-mönster. Huru som helst, mannen hade dock rätt, en gemenare dimma, an den vi hade i Onsdags och Thorsdags, tro vi alt sjelfva London neppeligen torde kunna prestera. Ånnu nägra sådana trefliga dugar, och haltva staden skall nödges halla sig inne och medicinera sör oflunsan, som pigorna saga. Ar man ett säll skap, har konversarionstraden knappt rullat ut ifrån salongsvettets ofta tröggaende spoåe, törån den atklippes al en harkling, en nysuing eller en hostattack af det slaget, som kommer oss att tänka på Fredmans Epistel N:o 30. Pa temtero — förlåt, teatrarne! — är det knappast möjligt att tolja med dialogen i de stycken som upplöras, ett sådant otrivilligt, men störande ovåsen tör don enrhumerade puoliken med sina respektive näsor och siwupar. Men allting har en otvergäng här i verlden, både ondt och godt, dertöre vilja vi antaga, att snart komma gyllene tider), d. v. e. vårens gyllene, ljufliga tid. Ja, det är nu visst godt och väl aw san tisera och qvintilora om våren, min herre, men märk val, det är längt dit, och så länge isen ligger så fast, att både G. S. K. och andra, icke dekorerade dödliga kunna stämma möten på det hala, så lange är det bäst att tiga med vårqvittret. — Ni bar rätt, vi böja oss för eder vishet och lotva att aldrig göra så mera, och det är ju ganska vackert lofvadt. Det är sannt, isen ligger så fast, art man kan gå på den, men icke ötverallt, och se här ett bevis derpå. Det var härom aftonen. Skumögda och melankoliska spredo gaslyktorna i den tuktiga dimman ett ännu ömkligare sken, än det, hvilket gasbolaget anser tör det normala. Vi befinna oss på Södra flamngatan, hvilken man ännu aflas att kalla den Stora, oaktadt den Norra med hvarje dag synes vilja på allvar rivalisera med sin vis-åvis. Plötsligt höres ett jämmerskri, det är ett barn, som ropar på hjelp. bhom hit, kom hit, ljuder det så hemskt i qvallen, jag drunknar, hjelp, hjelp! Drifna af menniskokärlekens och — nyfikenhetens förenade krafter rusa alla promenerande — och vi med — från trottoaren ner till kanalen. Vi komma för sent för att tillfredsställa vår menniskokärlek, men lyckligtvis icke vår nyfikenhet. En behjertad välklädd mansperson är redan nere på en af de i hamnen liggande pråmarne, eller gratismagasinerna, som de numera kallas, fiskande efter den outsigtlige lille kallsuparen. Ilar Å Jag:. qvider den ängslige bytingen. Ja, jag ser dej nog, din lymmel, hvad hade du på isen så sent att görar, blir det rättvisa, om också föga uppmuntraude svaret, hvilket dock åtsöljes af ett kraftigt tag i den drypande piltens nacke, som med jens förflyttar honom välbebållen på det torra igen. IIVad skulle du på isen att göra! upprepar den obeveklige riddaren. Jo — jo — jag skulle bara gå i den der pråmen?, onyftar den at köld och rädsla darrande pysen. Nå, hvad skulle du der och göra så här dags: fortsatte ransakaren. Jo, mi moster sa, att jag skulle gå dit och hemta lite stenkol så ingen såg de! bekände slutligen delinqventen. leiddaren sann emellervd den i sina operationer så obehagligt afbrutne stenkolssnattaren tillräckligt straffad genom kailbadet och lät honom derlöre ge dig åstad till hemmet, medförande en varm ochi expressiv helsning till den älskvärda mostern, som tyckes ha till näringsfång atl uppfostra andras barn till tjulvar. — Och detta var hela historien. Sensmoralen torde dock, tack vare otvannämnde ef farliga tants upptostringssystem, tyvärr blifva, datt den drunknar icke, som skall bhängal! Den sista stora lottdragningen vid Gåteborgs Musei Industiioch Konstlotteri bar lyckligen försiggått och de shlla vinnarne elter 4 dagar, för dem antagligen 4 ovigbeters svälvande mellan hopp och takiar, ändtligen sätt veta sitt öde. Man har på gamla dar börjat att studera i vinstförteckningen sitt