Göteborgsposten – 22 februari 1867, sida 3

Fran Utlandet. Frankrikes nyuppresta talaretribun invigdes d. 16 d:s för första gången sedan 15 år tillbaka af Glais-Bizoin. Han hade begärt ordet, för att framhålla, det lagstiftande kårens president, sedan debatten ang. svarsadressen på kejsarens trontal blifvit borttagen, icke heller borde tillåtas att öppna kamrarne med ett beprisande tal öfver trontalet, hvilket Walewski vid första plenum hade gjort. Glais-Bizoin ville tala från sin plats, men flera deputerade begärde, att han skulle bestiga tribunen. Det gjorde, säger en referent, ett egendomligt intryck, då Glais-Bizoin, denne gamle parlamentariske kämpe, syntes på tribunen. Han återkallade i minnet en hel forntid, och då man lät händelserua sedan 1793 passera revy för tanken, föreföll det en obegripligt, att man år 1867 anser det för en stor gunst, att Frankrikes regering tillåter nationens representanter tala från tribunen till till sina kolleger. Hr Glais-Bizviws tal är redan derför at intresse, alt det är det första, som hållits efter tribunens återupprättande — och är oppositiouelt. Han sade: Man kallar mig upp på tribunen, och jag bestiger den mycket gerna (skratt och utrop); och eftersom kammarens önskan ger mig äran stt inviga denna af mig så ofta fordrade tribun, från hvilken så många slående sanningar utbredts ötver landet, af hvilka tyvärr alla regeringar utan undantag dragit så ringa nytta, tillåton j mig väl, att egna denne gamle bekante min hedersbetygelse och lyckönska den tili dess återställande (Mycket bra! från flera bänkar). Andra röster. Det är icko att tala öfver ämnet. Nog! nog! Glais Bizoin. I det jag beklagar, att tribunen icke inviges med ett af dessa glänsande tal, som j under de tre sista sessionerna hörden vid adrossdebattorna, och hvilka bevisa, att denna församling har talare, hvilka, hvad mod och talanger angår, i intet stå efter dem, som intaga en så stor plats i våra parlamentariska debatters historia... (nytt afbrott). För att återkomma till pleniprotokollet (ah, ahl), börjar jag med att af fri vilja bedja presidenten om nrsäkt, derför att jag under hans tal afbrutit honom,