Göteborgsposten – 21 februari 1867, sida 2

— — D-.;1 Ai — — net hängde fortfarande på husknutarne och i butikfönstren i Danesheld, utan att något resultat följt deraf: det lackerado skrinet hade ej aterfunnits och mr Bent kände sig böjd att dele lord Danes åsigt, att Lydney sjelf bemäktigat sig skrinet. Smygskyttet på lord Danes jagtmarker bedrets fortfarande med djerfhet. Tiufskyttarne tycktes omöjliga att komma åt och skogvaktarne blefvo den ena natten efter den andra trotsade. Personer, som voro fallna för ironi, sade att skogvaktarne höllo sig undan i stället för att våga strid, att deras beqväma tjenstgöring under de tio åren då deras lord varit borta gjort dem rädda. Lord Dane förlorade tålamodet och kände sig böjd att erbjuda tusen pund sjelf för tjufskyttarnes gripande. Hjertligt gerna skulle han ha gif it ut denna summa om Lydney blifvit ertappad med dem; men ingenting olagligt kunde ännu framdragas emot honom. Att han stundom var i skogen nattetid och sammanträffade med tjufskyttarne, visste lord Dane; vid dessa tillfällen var han vanligen vid Wilfred Lesters sida. En viss bitterhet, alstrad af förtviflan och af den orätt han ansåg sig lida af verlden i allmänhet och hans far isynnerhet, hade allt mer och mer bemäktigat sig Wilfred Lester.