Göteborgsposten – 21 februari 1867, sida 2

TICCOTIOmInIS, bedrageri. a a Från Hufvadstaden. Fru Wilh. Norman gat i Mändags å Kougl. stora teatern en talrikt besökt konsert. Bl. ä bjöd programmet på scen och aria ur Fr. Berwalds nya opera Drottning at Golconda, utförd al fru Michaeli. — Minuthandels-expedit-töreningen firade i Söndags afton sin vin ternögtidsdag å Börsen med bal och supe. — Landtbruksakademien hade i Tisdags en talrikt besökt sammankoiust, hvarvid de nyinvalda ledamöterna k. sekr. E. Key och major A. W. Edelsvärd gjorde sitt inträde. — A torslag till en kommmisterbeställning i Hedvig hlconora församling i hufvud staden äro uppt:örda: 1. kollegan sil. dokt. E. M. Lindgren och 2. bataljonspredikanten F. Th. Ehrling, och är sor sörslagertyllande vy ansökningstid uwsalt. — Komminister v. Heideken i Katarina sörsamling har den 13 dennes från en anonym person fått emottaga 100 rdr rmt till fördelning emellan de mest nödlidande inom samma församling. — Om operan Judinnanoch dess utförande å Kongl. stora teatern skrifver Nya Alleh:s musikreferent W. B.: Det finnes operor, som ej kunua bära sig. då de gifvas väl; vå de medelmarigt. så är allt förloradt; gå de illa, så kan man snarare uthärda, ty uå får man en parodi med otrivillig komik, De måste gifvas förträtfligt och hufvudpartierna mästerligt, eljest fordras det heroism för att hålla ut, ehuru den menskliga resignationen aldrig visar sig starkare, än när det gäller att utstå ledsamma nöjen. Till denna kategori hör framför allt den genomkomponerade famaktsoperan (då musiken ej är skapad af ett ofverlägset snille), och deripland äfven -Judianan, hvars vackra partier äro för tunnsådda för att uppväga de oerhörda längderna. Halevy gick i Meyorbeers forspår, men blesf snart efter sin forebilu. Den himmelska elden var honom oupphinnelig; han kunde rikhgen åstadkomma dundret, men ej den tändande blixten. Dermed vilja vi dock ej säga, att han alldeles saknade le seu sacr, meu han egde ej brännstoff för att underhålla den i behöflig styrka och storhet; för en talopera med färre musiknummer hade det utan tvifvel varit tillräckligt. Men det var med honom som med Marechner: båda lelde öfver sina tillgångar. Första akten med sin långsträckta exposition är mest tröttande; sista akten är bäst, emedan musiken här är nätt och Jemni alpasead efter handlingens gång; denna akt är ock den kortaste. Framstående partier al verklig skönhet aro: israeliternas passah, Eleazars aria, sorgmarschen dödshymnen, åtökilliga ensembler m. m. Om det tekniska arbeteta stora mästerskap gifves blott en röst Man har för ej länge sedan varit i stånd att gifva denna opera i Stockholm på ou vorkligen utmärkt sätt; det skedde då dock bloti till en del. Äfven nu är framställningen oj fullkomlig, emedan i teg sjelfva betydande förmågor ej alltid kommit på sin rätta plats. Eleazars roll är en specialitei; den utgör sin egen genre. Vi voro förra sommaren nog lyckliga att finna den framstäld på ett sätt, som med skäl anses oöfverträffadt, måbända ej uppnådt. Det var. en fulländad bild af en israelit i äldre tider och under dåvarande tryckta förhållanden, oupphörligen sliten mellan kärlek och hat, natur och fördom, trälsinne och öfvermod; på en gång kommun och sublim Såsom Tichatschecks efterföljare hade hr Arnoldson en svår position, men också fördelen at den bästa tradition. Han har ock studerat den med bästa framgång: ej slafviskt kopierat, men med säker urskiljning och artisvsk blick uppfattat de natursanna dragen. Det är i synnerhet i andra och fjerde akternas stora scener, som han så lyckligt trätfat denna på en gång simpla och rörande ton, detta tigerartade temperament, denna giftiga ilska, som här utgöra så betecknande drag. Om man ock ej kan säga, att hr A. uppnatt sin förebild, så har han dock gitvit en framställning af verkligen utmärk: förtjenst, som betecknar er betydande vändning i hans konstnärskap Fiu Michadli har beundransvärda momeuter, men r Hen i sin helhet tillhör ej hennas genre och är derför ej rätt tacksam för henne. Dot är i de ögonblick, då Rachel samlar sin hela kraft till en imperatorisk demonstration, som fru M. är stor och imponerande samt låter igenkänna Håndel-sängerskan; sådana förekomiva egentligen i tredje och somte akterna. — Mamsell Harling, såsom Eudora förtjenar beröm; hon gör sitt bästa och förderfvar intet; endast ett par nog böga int nationer i början voro att rätta. Men detta parti fordrar större medel. Samma förbållande med hr Tursslow, hvars bemodanden eljest likaledes förtjena loford. — Brognis effektfulla parti uppbäres af hr Willman (alternativt med hr Behrens) med utmärkt talang. Afven om hrr Sandström och Wallin (Ruggiero och Alberti) är endast godt att förmäla.