Göteborgsposten – 21 februari 1867, sida 1

tidigt en störande spänning emellan el nan och armåen. Fruktlösheten af kejsarinnans resa till Paris, vägrandet at bhjelp både i ut seende på stridskrafter och pen ingar gjorde kejsarens ställning fullkomligt ohållbar. De ranska trupperna afstodo helt och hället trån offensiven och koncentrerade sig i hufvud staden. Detta syntes vara något öfverenskommet, ty de republikanska euerlllatrupperna angrepo aldrig fransmännen, utan drogo sig fastmera tillbaka, för att icke besvära genomtåget. Nio hundra österrikare, som i Jalapa blifvit instängda at några tusen indianer måste kapitulera, ehuru en stark fransysk kår med lätthet skulle kunvat undsätta de belägrade. — Kejsaren hade begitvit sig till Orizaba, tör att vara hafskusten närmare. Marskalk Bazaine begärde, som man sade, att han skulle nedlägga kronan och till honom ötverlemna högsta makten, hvilket kejsaren vägrade. Följden häraf blef att tullverket i Vera Cruz togs i beslag af transmännen. Detta utgjorde kej-arens enda betydande inkomstkälla, alldenstund alla andra hamnar voro besatta af upproriska. Man ville för kejsaren afskära nervus rerum, tör att tvinga honom till afsägelse. Vid general Castelnaus ankomst var det redan bekant, att Frankrike gjort ett hemligt fördrag med Förenta Staterna om att utrymma landet samt öfverlemna det åt en amerikansk fullmäktig, hvilken skulle återställa republiken och återinsätta Jnarez som president. I denna svåra ställning kallade kejsaren sitt statsråd och ministrarne till Orizaba och förklarade, att han under förhandenvarande omständigheter icke kunde föra regeringen och att han anförtrodde dem densamma. Rådsförsamlingen öfverensstämde icke härmed och hänvisade derpå, att detta steg skulle leda till anarki samt att blott folket, som lemnat kejsarens fullmakt, kunde återtaga den. Kejsaren fogade sig häri och förordnade att en kongress, vald i liberalaste anda, skulle atgöra, hvilken regeringsform som af folket valdes. Under tiden skulle en ny och stark bär bildas samt finansnöden afkjelpas. Huru detta skall ske är oförklarligt för hvar, som känner landet. En folkomröstning kan icke komma till stånd, emedan största delen af landet är i Juarez anhängares händer, och dessa ha redan förklarat sin mening. För bildande at den nya armåen skola företrädesvis mexikanare användas. Som anförare för de kårer, hvilka skola bildas, nämnas generalerna Marquez, Miramon och Thomas Mejia, rärut förfäktare af reaktionen, gynnade af presterna, men föga älskade af fler talet bland betolkningen. Alla tre ha anhang bland Santonas tidigare soldatesk, och skola derför få sodt om officerare, om blott icke penningar rättas. Det är ej godt att framställa en törmodan härom, men man säger att det högre presterskapet lofvat betydliga medel, naturligtvis mot längre gående koncessioner, och man finner denna åsigt bekräftad genom valet at härförare och genom ändringar i systemet, som bevisa föråndradt sinnelag. bessa förmodanden ha dock bland annat emot sig kejsarens öppna och liberala karakter, hvilken genom denna inkonseqvens skulle förneka sig jelf. Emellertid måste man snart få klarhet slärutinnan. Hoppet om monarkiens bestånd ar dock icke mycket visst, ty häfstänger iro i verksamhet, hvilka motståndet icke är vuxet.