Göteborgsposten – 18 februari 1867, sida 1

jer mor skulle erhålla räntan mot kostnaden för ert un derhåll. Wilfreds mörkblå ögon glänste så som de ej på länge gjort. — Och hvar är gåfvobrefvet? Hvar äro penningarne: Hvem har fått dem? frågade han. — Mr Lester har gäfvobrefvet. Jag talade med honom om penningarne för en kort tid sedan när det började gå illa för er och Edith. Hans svar till mig var att penningarne blifvit betalda till er i form af årsunderhåll; att då han fann sig sjelf uv stånd att förse er med tillgångar af egna medel, hado han begagnat dessa penningar för ändamåiet. Nu tror jag att mr Lester ej kunde göra detta. Såvidt jag kan förstå var han pligtig att betala denna penningesumma till er när ni kom till myndig ålder med alla lagliga formaliteter. Om så är, tillhöra penningarne er fortfarande, och ni kan, som jag tror, göra anspråk på dem utan vidare dröjsmål. Ä Wilfred reste sig upp. — IIvilken skam! utbrast han. — Hör på, Wilfred. Mr Lester kan ha varit lagli gen berättigad att betala dessa penningar till er på det sätt som han siger. I hvilket fall som helst är jag öfvertygid om att han ej mer skulle kunna betala er hela summan än jag kan göra det. Mitt råd är att ni går till honom och vänligt frågar honom hvad han vill eller kan göra för er. Om han lemnade er hundra pund att börja med, skulle det ändock vara något. : Hundra pund! Hundra pund skulle vara som en guld