Göteborgsposten – 18 februari 1867, sida 1

sska trosbekännares politiska rättigheter. Hvarje dylikt beslut etrider mot den upplysta tolefrans, som utmärker vår tid, mot den äsigt, sSom nu skaffat sig plats inom den allmänna föreställningen, neml. att den enskilda menniskans trossätt ej bör vara underkastadt andra menniskors domstol, då det icke strider mot allmän sed och moral. Öfver menniskans ställning till Gud kan endast Han döma, och det är en sörkastlig fåfänga att vilja sätta sig i Guds ställe, då det gäller att i detta hänsende döma andra. Med denna vår tids alltmer och mer klart framträdande föreställning står i närmaste samband den principen, att ingen välfrejdad och öfriga nödiga qvalifikationer egande medborgare bör utestängas från åtnjutande af samma politiska rättigheter som landets öfriga barn, endast i följd af hans trossätt. Första kammarens tilltag att alslå den begärda utvidgningen är derlör så starkt stridande mot såväl tidens anda som vanlig common sense, att vi nästan äro hugade att på grund af denna åtgärd anse kammaren i sjeltva verket mera konservativ, än man skulle trott och den sjelf velat gifva sig sken atatt vara — ja, den handlar tillochmed i strid mot kristendomens anda. Vi taga oss frihetan säga detta, fastän vi väl veta, att prelaterna och presterna i kammaren äro at motsatt mening. Den store engelske talaren Macaulay yttrade en gång inom parlamentet, då en liknande fråga der förevar: Man har (lör att förmå oss till afslag) vädjat till oss såsom kristna. Tillät mig fråga, huru man uppfattar det stora bud, som innefattar lagen och proseterna? Kunna vi sägas göra åt andra, hvad vi önska att de skola göra oss, om vi lättfärdigt tillfoga dem vare sig äfven den minsta skada? Såsom kristna äro vi otvifvelaktigt förbundna att taga i betraktande, först huruvida vi, genom att utestänga judarne från offentligt förtroende, tillfoga dem ett ondt; och för det andra huruvida det är nödvändigt att tillfoga dem detta onda, för att afvända någon större skada. Att vi genom att utesluta dem från offentligt förtroende tillfoga dem ett ondt, det kan ej bestridas. Sasom kristna äro vi derför skyldiga att befria dem från detta onda, såvida man icke förmår ådagalägga, hvilket man enligt min osvertygelse ännu icke gjort, att det är nödvändigt för det allmänna bästa, att de fortfarande skola lida derunder. Vi kunna ej på ett värdigare sätt protestera mot den första kammarens otidsenliga beslut, än genom au återgitva följande slutord i Macaulays ofvannämnda tal: Jag skulle anse mig skymfa den kristna religionen, om jag sade, att densamma icke kan bestå utan olördragsamma lagar. Utan sådana lagar blef hon grundad, och utan sådana lagar må hon upprätthållas. Han triumferade öfver de mest förfinade och de vildaste nationers vidskepliga läror, öfver grekervas behagfulla mytologi och den blodiga afgudadyrkan i Nordens urskogar. Hon öfvervann det romerska rikets makt och politik. Hon tämjde de barbarer, al hvilka detia rike förstördes, Men alla dessa segrar vunnos icke mea tillhjelp af ofordragsamhet, utan i trots af ofordragsamhetens motstand. Tristendomens hela historia intygar, att han i sanning eger föga att frukta ar förföljelsen såsom motståndare, men mycket att frukta af förföljelsen såsom hundstörvandt. Måtte han länge fortfara att välsigna detta and med sitt välgörande inflytande, stark genom sin upphöjda filosofi, stark enom sin fläcklösa sedolära, stark genom de inre och yttre bevis, åt hvilka menniskoslågtets mäktigaste och mest omfattande andar skattat sitt erkännande, den sista trösten for dem, som öfverefvat hvarje jordisk förhoppning, det sista bandet på lem, hvilka äro höjda öfver hvarje jordisk fruktan! Men litom oss icke, misskännande hans karakter och rans intressen, kämpa sanningens strid med villlatelcus vapen samt försöka att genom förtryck beforara len religion, hvilken först invigde menniskoslagtet i len stora läran om allmin kärlek, Tröstande är dock att finna, det inom len omedelbarliga ur folkets val framgångna undra kammaren blott en enda röst höjt sig not den föreslagna ändringen. Häri ligger tt löfte om att saken ej långe skall knuna ördröjas, hvarken hvad mosaiska eller andra rosbekännare angår. Göteborgs Arbetareförening hade i går fton å Högre Elementarläroverkets solennietssal, hvilken med prisvärd välvilja upplåtes ill den på nog rymlig lokal strandsatta före