Göteborgsposten – 18 februari 1867, sida 1

grufva för den stackars fattige Wilfred. I sin glädje ville han genast rusa bort, men Margaret lade lugnt sin hand på hans och lät honom sitta ned igen, tills han mera fullständigt kunde uppfatta saken och gjort sig bättre reda på huru han skulle uppföra sig. Framför allt besvor hon honom att ej gräla med fadren. Denna samma eftermiddag gick Wilfred till Danesheld Hall och infann sig hos sin far i studerkammaren. Artigt och vördnadsfullt bad han om några minuters samtal, och mr Lester var sjelf förvånad öfver att han ej gjordo några invändningar mot denna begäran. Wilfred satte sig och öfvergick till sitt ämne i det han lugnt omtalade hvad som kommit till hans kännedom — att en summa penningar, tolfhundra pund, tillhörde honom och att den nu innehades af hans far — men utan att nämna hvarifrån han tått underrättelsen. Om mr Lester blef öfvyrraskad visade han det cj. Han var fullkomligt kall och svarade i den lugnaste ton att Wilfred mottagit penningarne. — Jag tror ej det, sir; sade Wilfred. Dessa penningar skulle etalas till mig formligen, och ni vet att något sådant ej skett. Ni har aldrig ens omtalat för mig att ni innehade dem. — Miss Bordillion har gifvit er denna underrättelse, märker jag, yttrade mr Lester. Penningarne blefvo betalda till er i form af ett årligt underhåll. Men de kunde ej betalas på det sättet till mig, påstod Wilfred. Gåfvobrefvet hade en sådan lydelse att detta ej lät sig göra.