Göteborgsposten – 15 februari 1867, sida 2

ket. Wilfred hade lemnat dörrarna emellan öppaa och Sallys röst hördes i högljudd, häftig dispyt. Wilfred vände sig om, och Ediths ögon och öron öppnades. — Jag säger att han inte är inne och ej skall komma in i dag, yttrade Sally. Men jag siger deremot att han är inne, svarade en grof manlig stämma. Jag ser honom med mina egna ögon genom det der köksfönstret, och jag står qvar här tills jag får tala med honom. Jag har ctt privat uppdrag, som jag ej kan anförtro er. Wilfred Lester kände ej igen rösten, men då han hörde att det var någon som hade ett privat up drag till honom, reste han sig och gick ut i köket. Der stod Sally beväpnad med en eldtång, hvilken hona höll upa på ett hotande sätt emot främlingen för att hindra hans vidare framträngande. Mannen lade lugnat ett papper i mr Lesters hand och gick ut med ett skratt. Sally kastade vredgad eldtången tillbaka i spiseln. — Ävarföro kunde ni ej hälla er undan? utropade hon i uppretad ton. IIvad tjenar det till att jag för er skull skall säga hundra lögner om dagen — jag hoppas himlen skall förlåta mig det — då ni skämmer bort alltsammans? Jag vet hvad det är. Så länge han ej fått lemna er det, var ni i säkerhet. — Han hade fått lemna det i morgon om han ej fått det i dag, svarade Wilfred, öppnande dokumentet. — Nej, ni ha kunnat hålla er undan, svarade Sally. Min Gud, hvad är det fråga om, mrs? Edith hade kommit in i köket, darrande som ett asp