Göteborgsposten – 15 februari 1867, sida 2

—————— ? — —— ———— — Uvor är gummiflaskan, Sally? — Derungpe svarade Sally och pekade 1å en hylla. Men det finnes ej något gummi uti den, sir. Han tog ned flaskan och sag med bedröfvelse att det var sannt som hon sade. Sally pekade på bönorna. Jag vet ej hvad som skall göras för mrs i dag. Hon kan ej äta detta. — Det finnes ju en rapphöna, svarade Wilfred. — Nasal, herre, sanningen är att hon ej kan äta rapphöns längre. När man är sjuk blir ens smak underlig, och ni vet att under den sista månaden har det ej funnits någonting annat än vildt. Jag har försökt alla möjliga tillagningar af rapphöns för att fresta henne med men det är allt förgäfves. Wilfred Lester stod sorgsen och öfverraskad. Han visste intet sätt att skaffa något annat åt Edith; all kredit var uttömd. Om en färstek kunde rädda hennes lif, måste han betala slagtaren innan den sändes hem. — Kan ni ej koka några ägg åt henne för i dag? frågade han. — Jag kunde om jag hade. Ägg fås ej mer än något annat. Och det är en annan sak som ökar vår förlägenhet, sir: kolen äro snart slut. Kan ni föreställa er huru bittra hans känslor voro då han stod der vetande, att han var urstånd att afhjelpa alla dessa brister? Han vände tillbaka in i rummet igen och återtog sitt arbete, betraktende Edith. Hennes ögonlock voro tillslutna liksom om hon ville sofva. Efter några minuter blef det ett plötsligt buller i kö,